Tiotusentals barn behandlas i dag med centralstimulerande medel. Det är resultatet av ett kunskapsdokument om ADHD, som har skapats av Socialstyrelsen. Dokumentet ger läkare råd om hur de ska diagnostisera och behandla barn som uppfattas som stökiga. Det har sammanställts av en jävig läkare (http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/nyheter/article370930.ab) som i huvudsak refererar till egen forskning, forskare som olagligt har förstört eget forskningsmaterial och dömts i domstol samt till utländska forskare med jävsintressen, av vilka flera nu utreds för korruption ( http://www.nytimes.com/2009/03/20/us/20psych.html?_r=1).
Tomas Ljungberg, professor, läkare hjärnforskare, farmakolog och tidigare anlitad av Socialstyrelsen som oberoende expert har i ett särskilt expertutlåtande och i sin bok AD/HD i nytt ljus (2008) underkänt kunskapsdokumentets vetenskapliga underlag.
Peter Breggin, psykiater, har till den amerikanska kongressen redovisat riskerna med medicineringen (http://www.breggin.com/index.php?option=com_content&task=view&id=80).
Medicinska chefredaktörer som Richard Smith (British Medical Journal), Richard Horton (The Lancet) och Jerome Kassirer (New England Journal of Medicine) har varnat för de osunda jävsintressen som styr klinisk forskning och lanseringen av psykiatriska preparat.
Vetenskapsjournalisten MarieLouise Samuelsson skrev för några år sedan att affärer av detta slag är högintressanta ur journalistisk synpunkt - om man med journalistik avser granskning av makt. Det intressanta är inte främst vem som har rätt eller fel utan varför lagar och konsensus inte tillämpas: Det omgivande forskarsamhället har backat och tigit, väl medvetna om att den som sticker ut hakan? inte bara blir upptagen med tidsödande anmälningar, utan också riskerar att stöta sig med makten. Jag är intresserad av de mekanismer som gör att forskningsetablissemanget inte vågar annat än att ge anslag åt dem som villkorar granskning av sin forskning (http://www.expressen.se/kultur/debatt/1.1127555/makten-ska-granskas).
Reportern Lis Asklund beskriver i sin bok Uppbrott (1986) vilka metoder myndigheter använde sig av för att stoppa ett kritiskt radioprogram om missförhållanden på Eugeniahemmet: Byråchefen i Socialstyrelsen - chef för Barnavårdsbyrån och vice ordförande i Eugeniahemmets styrelse - antydde tom personliga hämndmotiv från min sida (sidan 188).
Lis Asklunds erfarenheter handlade om missförhållanden för femtio år sedan. Hon erinrar sig fejden med förtal, förvrängningar och förföljelse som en ganska chockartad upplevelse (sidan 205). I dag kan man visa att kunskapsdokumentet om ADHD inte är fritt från jäv. Socialstyrelsen vill inte diskutera saken. Forskarna själva undviker sakfrågan - det vill säga en öppen diskussion om diagnostikens giltighet (validitet) och risker. Skeptiker bemöts med personangrepp. Ingenting har ändrats.
Leif Elinder