Om ett land förkastade konstitutionsförslaget skulle allt falla. Det var de solklara spelreglerna som fanns inför folkomröstningen på Irland om Lissabonfördraget. Därför är det inte utan viss bestörtning jag hört EU-minister Cecilia Malmström (fp) säga att hon ändå kommer verka för att Sverige ratificerar Lissabonfördraget.
Vad är det för syn på demokrati? Är det endast folkomröstningar med "rätt" resultat som ska respekteras? Ska inte ett nej vara ett nej?
En välvillig tolkning av Malmströms agerande är att hon vill ha igenom Lissabonfördraget för att få EU att fungera bättre. Om Lissabonfördraget faller blir väl EU handlingsförlamat?
Nej, så är det inte. Faktum är att hela grundargumentet för Lissabonfördraget vilar på oriktiga uppgifter. Huvudargumentet var ju att underlätta att fatta beslut, nu när EU gått från 15 till 27 medlemmar. Men något problem med beslutsfattandet har egentligen aldrig funnits. EU stiftar lika många lagar idag som man gjorde för tio år sedan, innan utvidgningen. Detta enligt ett svar från EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso till mig. Under perioden 1998-2007 antog kommissionen ungefär 500 nya direktiv och förordningar per år och rådet och EU-parlamentet 200 varje år. Eller som Barroso säger i sitt svar till mig: "Perioden präglas av kontinuitet... Under tioårsperioden skedde ingen betydande förändring av antalet förordningar och direktiv antagna av kommissionen eller av rådet och Europaparlamentet".
Vill man effektivisera EU:s arbete borde man snarare skala ned på EU:s arbetsuppgifter - inte lägga till nya som man försökte göra med Lissabonfördraget. Med Lissabonfördraget hade man en gyllene chans. Fördraget var ju näst intill en blåkopia på den EU-konstitution som hade förkastats i folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike. I stället för att återkomma med i stort sett samma innehåll borde man ha tagit bort allt det som gör att EU utvecklas mot en form av superstat; marknadsfundamentalismen, presidenten, utrikesministern, den harmoniserade flykting- och invandringspolitiken och inte minst det gemensamma EU-försvaret som faktiskt finns inskrivet i Lissabonfördraget.
Men ingen regering har ännu väckt detta. Istället tror vår svenska borgerliga regering att folk kommer acceptera att en ohelig allians av socialdemokrater och de borgerliga partierna ska kunna klubba igenom Lissabonfördraget i riksdagen trots att det egentligen redan har fallit. Den som inte tror att politikerföraktet och EU-misstron kommer växa av detta är naiv eller så förblindad av EU-superstatstanken att man är beredd att offra allt annat. Naiv vet jag att Malmström i alla fall inte är.
Jens Holm