En arbetare får sin utbildning på sin arbetsplats och det tar för det mesta flera år innan han eller hon är tillräckligt fingerfärdig att sköta sitt jobb på egen hand. Jag har under mina 20 år i industrin deltagit i minst 50-talet kurser på min arbetsplats för att möta ny teknik. Jag har varken fått eller krävt högre lön för det.
Att vår ingångslön ligger runt 20 000 kronor stämmer säkert, men den enda löneökning vi därefter får är den som centralt förhandlas fram och den följer prisutvecklingen i samhället. Akademiker har flera möjligheter till löneökningar genom sin fina utbildning. Man brukar inom företagen ta fram nya meningslösa chefstjänster och vips finns det nytt utrymme för löneökning.
Svar:
Jag tror inte orimliga lönenivåer enbart existerar inom LO-kollektivet. Min lön (23 000 kronor/månad) kanske visar sig vara orimligt hög. Inte för att jag går att ersätta med utländsk arbetskraft, men kanske för att Correns ägare kommer fram till att ledarsidan eller vi skribenter inte tillför tillräckligt mycket för att det ska vara värt att ha oss kvar eller föredrar att köpa in åsiktsmaterialet i stället. Då får vi dra den logiska slutsatsen av detta.
När det gäller utbildning missar både Jonsson och Lindqvist en poäng: hög-skoleutbildning är en investering, för den som måste ta studielån i form av framtida skuldbörda och för alla högskolestuderande genom att studier inte är pensionsgrundande. Om hamn- och byggnadsarbetarnas arbetsförhållanden enligt Sten Jonsson är "vidriga" finns det knappast ord för hur folk inom exempelvis omsorgen, sjukvården, kriminalvården, socialtjänsten och Migrations- verket har det på jobbet.
Självklart finns det chefer som tjänar på tok för mycket, men där är det knappast facket och kollektivavtal som är problemet. Chefen förhandlar oftast själv om sin lön med arbetsgivaren. Det är således knappast några större hinder -- för-utom tillgången på arbetskraft -- för arbetsgivaren att korrigera chefslönerna nedåt.