Jord- och skogsbruket står inför tidernas utvecklingspotential med ökad global efterfrågan på livsmedel, energiråvara från åker- och skogsmark och sug efter byggande, boende och livsmiljö på den stadsnära landsbygden.
Samtidigt är Östergötland i ett expansivt skede på flera sätt och en lång rad storprojekt planeras runt om i länet. Det gemensamma för dessa är att stora markområden "ockuperas" under mycket lång tid. Dessa infrastrukturella långbänkar utgör i allt större grad en hämsko för landsbygdens bidrag till tillväxt och lönsamhet.
LRF i Östergötland ser i grunden positivt på östgötaregionens expansiva strävanden. Ett dynamiskt näringsliv med god befolkningsutveckling skapar en god grogrund för jord- och skogsbrukets expansion. Även den gröna näringen behöver god infrastruktur för att våra varor och tjänster ska bli tillgängliga för omvärlden. Men det finns en konflikt. Stora markområden beläggs med markreservationer av olika slag - och ofta för mycket lång tid.
Ideligen tillåter sig utföraren att "inmuta" både två, tre och fyra stråkalternativ. Projekteringstiderna verkar bli allt längre på grund av lagstiftarens olika krav på hänsyn. Långsamt och omständligt snävas de berörda områdena in och i slutfasen återstår ofta ett par väl tilltagna korridorer i landskapet. Oftast är projekten inlagda i kommunernas översiktsplaner och därmed avslår kommunerna regelmässigt all byggnation.
Dessutom ska det hela finansieras. Nästan regelmässigt är stat och/eller kommun inblandade. Budgettaket, politiska lappkast och omprioriteringar skjuter slutprojektering och projektstarter på obestämd framtid. Flygplatsreservatet i Norsholm som lyftes bort 2006 efter 20 års närvaro är ett exempel. Ostlänken, den nya järnvägen mellan Södertälje och Linköping och eventuellt vidare, blir nästa exempel på decennium långt markreserverande. Ännu återstår förmodligen ett antal år innan slutligt stråkval står klart. Än längre till byggstart.
Styrelsen i LRF i Östergötland upplever i kontakter med våra medlemmar och företagare en stigande frustration över situationen. Framför allt åkermarken betraktas som en billig byggråvara som stat, kommun och privata intressen tar sig friheten att belägga med "kvarstad" utan några som helst förpliktelser. Detta är på väg mot orimliga proportioner i ett län där "allt" ska fram.
Vi konstaterar att alla aktörer allt för lättvindigt tillåter sig hantera produktiv jord- och skogmark som en värdelös resurs. Det vore inte orimligt att grundlagen satte press på planerare och byggherrar att inom en viss tid ha slutfört planeringsprocesserna och startat projekten. Överskrids tiden vore ersättning för "kvarstaden" till de utsatta fastighetsägarna ingen orimlighet.
Anders Johansson