Om precis en vecka ska allt vara klart. Madame Mare är inte glad att stå i centrum, gör det heller sällan. Ögonbryn höjdes förvisso alldeles särskilt högt när hon äktade den mer än tio år yngre Mare. Och hon var den första kvinnan i Les Loges att lägga röstsedeln i urnan, då rätten gavs år 1944. Men lokal berömdhet är hon främst av ett annat skäl: Maten.
Monsieur Mare och jag har sedan flera dagar uppslukats av en gemensam favoritbok, Greven av Monte Cristo (1844-46) av Alexander Dumas. Den är en bladvändare av guds nåde (läs aldrig de förkortade utgåvorna utan gläds åt de cirka tusen sidor han faktiskt skrev), men den är minst lika lärorik som den är underhållande. Det förtar knappast spänningen om jag avslöjar att Monsieur Mare och jag är helt överens om vad som är huvudtemat.
Det temat är nämligen två brott mot humanismens bud. Det första är att det aldrig är rätt att behandla en annan människa blott som ett medel (de politiska karriäristerna offrar den oskyldige Edmond Dantes för att vinna makt och pengar). Det andra är att den enskilde människan aldrig kan ta Guds plats, alltså lagen och våldet i egna händer (den hämndgirige Dantes rättfärdiggör sitt mördande med att han är god och förorättad, de andra kriminella makthavare).
Jag tror inte det är en slump att en av världens mest lästa böcker också är den som kanske bäst sammanfattar julens budskap.
Madame Mare ger oss båda julläsare ett uppdrag. Inköpslistan är mycket precis. Råvarorna till julmiddagen den tjugofemte har förtecknats med hennes karakteristiska piktur (jag har prövat: allt finns också i Linköping, om än inte närproducerat; recept på nätet). Först kör vi ner till hamnen i Fécamp och köper några av Frankrikes bästa ostron. Så är den klassiska julbordsförrätten ordnad. Aperitif ska vara Kir Royal, alltså två delar Crème de Cassis, åtta champagne. Stormarknadens utbud av vin är nästan lika stort som Systembolagets.
Nu finns resten hemma. Mellan rätterna serveras en Trou Normand (=det normandiska hålet), mellanbindaren, som består av två centiliter Calvados serverad i en fingerborg av keramik. Hos Pierre, en av otaliga lokala destillatörer, köper vi en flaska, gjord av egna äpplen, lagrad i femton år.
I familjen Mares trädgård går femton ankor, en har namn. Det är den som barnbarnen slutit till sitt bröst. Resten hamnar successivt i pannan. Till julmiddagen serveras det alltså egenhändigt uppfödda ankbröst. Och så återstår bara att gå ned i jordkällaren, hämta några flaskor vin och äpplen. De sista blir till den godaste av efterrätter, en Tarte Normande, en hett serverad äppelpaj med glass.
Inget av detta kostar särskilt mycket pengar. Greven av Monte Cristo i sex små band har jag köpt för 12 euro på antikvariat. Kvittona för Madame Mares julmiddag stannar vid 70 euro (men då är äpplen och anka inte med). Nej, det som gör mig nöjd och glad är någonting annat.
Det har med kultur att göra. För mig handlar kultur om att försöka öka min förmåga att identifiera och uppskatta det som har kvalitet. Jag blir en rikare människa när jag lär mig skilja mellan ett ankbröst och en broiler, en bladvändare med innehåll från en som bara välter kiosker, en samvetsgrann forskare från en slarver; när jag hittar ett ord som bättre fångar det jag upplevt, ser att bordtennisserven är genialt utförd, vet att det spelar roll hela tiden
Kultur känns det inskränkt att knyta till några speciella, fina "kulturföreteelser", som de som radas upp i Kulturutredningen eller i debatter om "kulturkonservatism". Sådana ting finns inte i Les loges. Sådana ting är dessutom döda utan en levande själ som brukar dem. Kultur är en attityd till livet och världen, en vilja att välja, veta, utvecklas. Madame och Monsieur Mare lever ett ovanligt rikt kulturliv. Och inte bara i juletid delar de med sig.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu