Moderaterna Anne Marie Brodén och Finn Bengtsson har tillsammans med centerpartisten Solveig Ternström, kristdemokraten Yvonne Andersson och folkpartisten Maria Lundqvist-Brömster (fp) bildat ett Kultur och hälsa-nätverk i riksdagen. I Corren (5/11) argumenterar de för att kultursatsningar leder till bättre hälsa för medborgarna. Men argumentationen tål kritisk granskning.
Riksdagsledamöterna skriver till exempel: "I en annan studie kartlades levnadsförhållanden och vanor hos 12 000 personer. Efter nio års uppföljning visade den att dödligheten i den ena gruppen var 60 procent högre än i den grupp som regelbundet tillägnade sig kulturella aktiviteter."
Till att börja med ger inte författarna läsarna tillräcklig information för att kunna förstå vad denna studie innebär. Vad menas överhuvudtaget med att dödligheten påverkas? Dödligheten är 100 procent för alla människor på jorden!
Den bild som läsaren får är att de som inte ägnar sig åt kulturella aktiviteter löper 60 procent större risk att dö. Om detta i så fall stämmer för individer med samma förutsättningar skulle det vara en nyhet av sällan skådade proportioner. Så är dock - med all rimlighet - inte fallet.
Forskningen lär oss i själva verket att i moderna marknadsekonomier med hög levnadsstandard bestäms individers livslängd huvudsakligen av medfödda egenskaper. Den mat vi äter, våra vanor och motion påverkar förstås. Men medfödda egenskaper är viktigare och vanor mindre viktiga än vad många tror. Och påståendet att kultur skulle minska dödligheten med 60 procent går emot forskning och erfarenhet. Studier som kommer fram till så kontroversiella resultat mäter i själva verket oftast andra faktorer som samverkar med den faktor som undersöks.
Vad är egentligen värre? Att socialistiska politiker vinklar statistik för att övertyga medborgarna att en större välfärdsstat och mera regleringar är önskvärt eller borgerliga politiker som förmedlar grovt skev verklighetsbild för att kunna spendera mera utav medborgarnas pengar på kulturpolitik?
Nima Sanandaji