Svar till Yvonne Andersson. Corren 15/11
Yvonne Andersson påstår att Saab:s flygindustri hävdar sig väl på den internationella marknaden, trots att de få Jasplan som sålts eller hyrts ut, samtliga skett i samband med mutor i mångmiljonklassen och misstankarna om detta är väl berättigade.
Men trots dessa så kallade "framgångar" välkomnar Andersson en exportfrämjande myndighet för försvarsmaterial, något som stora delar av den kristna rörelsen starkt protesterar emot på moraliska grunder. Att svenska vapen till sist används för att döda mestadels civila väger för Andersson tydligen mindre tungt än arbetstillfällen och inkomster i Sverige.
Jasprojektet har hittills kostat upp emot 150 miljarder vilket blir ungefär 30 000 kronor per skattebetalande medborgare. Detta skall jämföras med hela vår biståndsbudget som är 3 000 kronor per svensk och år. Ändå hävdar Andersson att ett närmare samarbete mellan svensk flygindustri, militär alltså, och utvecklingsländer är önskvärt! Precis som att det u-länder främst behöver är militära flygplan, som till exempel Indien där en tredjedel av världens fattiga lever. Hur väl Sydafrika behöver sina plan visas ju av att man nu väljer att lägga dem i malpåse på grund av bristande ekonomi.
Argumentet att Sverige behöver den "spjutspetsteknologi" som en Jasutveckling kanske medför, visar hennes okunskap. För den mest framgångsrika forskningen sett i antal publicerade rapporter har inget som helst samröre med svensk flygindustri och dessutom är större delen av JAS-teknologin inköpt från USA.
Sen är det helt uppenbart att störst framgång fås genom direkt forskning inom områden där civila ändamål kan ge en utveckling och försäljningsframgång utan mutor, inte att ta omvägen genom en försvarsindustri där storkapital, stat och fack har så gott samröre.
Kristdemokraten Yvonne Anderssons verkliga ändamål med artikeln är högst dubiösa.
LENNART BERGGREN, LINKÖPING, FRILANSJOURNALIST MED MÅNGÅRIG ERFARENHET AV KRIGS- OCH U-LANDSPROBLEMATIK