I Corren (6/8) kunde man på nyhetsplats läsa "att det är svårt för kvinnor att slå sig fram i Moderaterna". Detta med anledning av en undersökning som M-kvinnorna har gjort, där det konstateras att bara 36 procent av ombuden till årets partistämma är kvinnor.
I ett ledarstick samma dag refererar Niclas Ericsson statsvetaren Katarina Barrling Hermansson - som menar att kvinnounderskottet kan tillskrivas en partikultur som värderar det rationella framför det känslomässiga. Ericsson varnar för att det är att cementera ingrodda könsstereotyper att utgå från att en sådan kultur skulle missgynna kvinnor. I nästa andetag faller han själv i könsstereotypfällan. Han menar att partiet borde kunna skaka fram fler kvinnliga företrädare. De finns, vet han att berätta. Könsstereotypt är det så det förslår att kvinnorna ska skakas fram.
Men i verkligheten ser det annorlunda ut. Grundproblemet är att de inte riktigt finns kvinnor i önskvärd utsträckning.. Att bara omkring en tredjedel av ombuden till partistämman eller de kommunalt förtroendevalda är kvinnor beror på att det motsvarar andelen aktiva medlemmar. Det är sant att partikulturen i Moderaterna - till skillnad från i icke-borgerliga partier - är sådan att kvinnligt kön inte med automatik ses som en tyngre merit. I stället väger meriter, kunskap och grad av engagemang tyngst.
Kunskaper och erfarenheter utanför politiken kan också vara av värde. Även om kvinnligt kön sålunda inte är en tyngre merit går det ändå inte att komma ifrån att det mot bakgrund av kvinnounderskottet ändå uppfattas som ett mervärde.
I Moderaterna råder en samsyn bland alla, kvinnor som män och gamla som unga, att det vore önskvärt med ett ökat politiskt engagemang bland kvinnor. Vad det däremot tvistas om är huruvida det ska ses som något mer än önskvärt att vara kvinna och om det dessutom ska tillmätas meritvärde. Eftersom ideologin vilar på allas lika värde och rättigheter parat med en tro på att vad du som enskild gör faktiskt är viktigt innebär det en ideologisk konflikt. Regelrätt kvotering på vänstermanér är det ingen som förespråkar, men lite smygkvotering finns det dem som förespråkar.
Grovt sett är de som är mest positiva till att kvinnor ska smörjas lite extra är, förutom kvinnoförbundet på riksnivå, framför allt män som redan skaffat sig makt i partiet. För en mer positiv kvinnosyn, det vill säga att kvinnor inte behöver särskilda gräddfiler utan klarar sig lika bra eller bättre utan, står gräsrotsmedlemmar. Det förekommer samma uppfattning hos kvinnor som har eller har haft tyngre positioner.
Den vrångbild angående kvinnors karriärmöjligheter i Moderaterna som Corren torgför stämmer alltså inte. Jag tolkar den som ett olycksfall i arbetet, som ett oreflekterat och slentrianmässigt upprepande av att det i alla sammanhang alltid är särskilt svårt för kvinnor. I Moderaterna är det inte så. Där är det någorlunda rättvist, även om det inte går att komma ifrån att det aldrig kan vara fel eller missgynnande att vara kvinna.
Fredrik Lundell