Under senare tid har det förekommit stor turbulens vad avser polisens sätt att ingripa mot herrelösa hundar med, ibland, inslag av aggressivt beteende.
Polisen har lagstadgad rätt att ingripa med den metod som situationen kräver oavsett om det gäller människor eller djur. De är utbildade efter lagstiftningen för detta och därför är den diskussionen meningslös. Däremot bör blickarna riktas mot hundägaren och dennes, ofta bristande kunskaper om, dels hundar i allmänhet men även lagstiftningen (Lag 2007:1150).
De hundraser vi idag, oriktigt, samlar under epitetet kamphundar kanske snarare bör kallas skyddshundar. Dessa hundar måste också fostras som en skyddshund vilket innebär mångårig träning med absolut lydnad som ett krav. I annat fall utmynnar deras skarphet i den typ avincidenter med potentiellt mycket farliga situationer som följd som vi sett på sistone.
Denna träning gäller givetvis också hundägaren/föraren. En skarp hund oavsett ras är ingen leksak och knappast någon sällskapshund utanför familjekretsen och är direkt olämplig i täta bostadsområden.
Vad gäller urvalskriterier för hundar och förare i statlig tjänst är situationen en annan. Där läggs fokus på användande, lämplig- och duglighet. Förare genomgår utbildning och hund ges gedigen fostran och träning. Min egen erfarenhet kommer från grundläggande träning i Sollefteå samt från min tid som hundförare på dåvarande F3 under början av 70-talet.
De otrevliga situationer som förekommer med hundar är till största delen beroende av ägarens ovarsamhet eller försumlighet vilket i sig kan medföra straffansvar.
Problemen bottnar nog i en ovilja att inse sin egen okunnighet. Och det är klart att avlar man på en ettårig tik så ser man inte hundens uppfostran eller fysiska och psykiska välmående som högprioriterad. Då är syftet med hundägandet tyvärr något annat.
Bengt Nilsson