Hemkommen från Kulturnatten i Norrköping läser jag Correns nöjesredaktörs, Erik Wallsten, krönika om mig och regeringens beslut att inte ge några nya konstnärer lön livet ut, så kallade konstnärslöner (Corren 25/9). Detta efter min medverkan i en debatt i P1 Morgon den 21/9. Jag måste tyvärr ha varit mycket otydlig i debatten, eftersom Erik Wallsten i sin krönika tillskriver mig flera åsikter som jag inte har. Så bra då att vi kan reda ut det. Vi börjar från början.
Regeringen har beslutat att avsluta systemet med så kallade konstnärslöner. En ersättning på drygt 200 000 kronor per år till ett 150-tal personer i Sverige. Lönen gäller livet ut, oavsett om man producerar något eller inte. Regeringens beslut är bra. Jag tycker det är fel att fullt friska, arbetsföra, människor får lön resten av livet, utan krav på motprestation. Det gäller inte bara konstnärer, utan överhuvudtaget - inte minst politiker. Regeringen ökar nu i stället pengarna till stipendier.
Utifrån detta argument klarar Erik Wallsten att visualisera hela mitt drömsamhälle. Ett samhälle utan klassisk musik och Jan Myrdal (som har konstnärslön). Det sistnämnda stämmer, ett samhälle utan människor som diktaturfantasten och Pol Pot-kramaren Myrdal vore ett drömsamhälle. I övrigt så försvinner naturligtvis inte all smal kultur bara för att konstnärslöner försvinner. Dessa personer slutar inte skapa bara för att de inte får livslång lön. Jag har, som sagt, precis bevistat Kulturnatten i Norrköping. Jag tror ingen av de medverkande levde på livstidslön, ändå klarade de av att presentera en fullständigt fantastisk mångfald av smal och bred kultur. Offentligt stöd blandades med marknaden, i en helt underbar mix. Det tycker jag är en rimlig kompromiss. Kanske rent av ett drömsamhälle.
Mathias Sundin