Jag är uppvuxen i Mjölby. Där går var femte ungdom arbetslös i dag. Många har inte haft en chans att få in en fot på arbetsmarknaden, utan gått direkt från gymnasiet ut i arbetslöshet. Ungas tillvaro ser likadan ut i många andra kommuner. Men regeringen låter sig inte beröras.
Hur kommer det sig att vi har en regering som gick till val på att sätta fler i arbete sitter lugnt i båten när ungdomsarbetslösheten skenar? Svaret kanske finns i statistiken över arbetslösa i landets olika kommuner. De ungdomar som drabbats hårdast finns inte i Reinfeldts Täby eller i Björklunds Bromma. Nej, i Täby är 3,9 procent av de unga arbetslösa. Det är en lägre siffra än Mjölby haft någon gång de senaste femton åren.
Arbetslösheten drabbar inte alla lika. I Täby har 38 procent av invånarna en eftergymnasialutbildning på tre år eller mer. I Mjölby är motsvarade siffra 14 procent. Det är de ungdomar som inte klarar gymnasiet, utan enbart har gått ut grundskolan som i allra högsta grad riskerar att bli arbetslösa. Ju högre utbildning, desto större är chanserna för att få arbete. Med den insikten i bagaget är det mycket oroande att möjligheterna ungdomar kommer minska ytterligare om regeringen får igenom sitt förslag till ny gymnasieskola.
Det nya förslaget innebär nämligen att färre gymnasiestudenter kommer att få behörighet att studera på högskola - trots att vi vet att det minskar riskerna för att bli arbetslös. Tillsammans med en utebliven utbyggnad av högskolan riskerar detta att få konsekvenser för ungas chanser på arbetsmarknaden långt efter att den ekonomiska krisen vänt till högkonjunktur. Det finns de som menar att de arbetslösa inte anstränger sig tillräckligt för att få jobb. Eller för att prata klartext: Att unga i Mjölby är latare än unga i Täby.
Jag menar att samhället inte anstränger sig tillräckligt att skapa fler jobb. Utbildningar i bristyrken, satsningar på grön infrastruktur och renovering av miljonprogrammen. Det är investeringar som skapar fler arbetstillfällen. Först då kan Mjölbys unga få en chans att visa vad de går för.
Ellen Oskarsson