Peter Borring, LRF-ordförande, skriver i Corren (18/6) att mjölken måste bli dyrare. Det låter kanske underligt men som konsument tycker jag likadant och det uttryckte jag i inlägg 2/4. Vi värnar båda om miljö, öppet landskap och djuromsorg. Ett stort och varierat utbud är heller inte någon tvistefråga. Konventionellt, ekologiskt eller närproducerat; vi väljer.
Vanligt jordbruk har ett regelverk, det ekologiska ett annat mer strikt. Men närproducerat är otydligt. Exempelvis morötter som säljs vid odlingen eller nära den, kött från gårdsslakteri med butik, ja då är det verkligen närproducerat. Kan Östgötamjölk, som dessutom till en del kommer från gård i Småland, och där inga avgörande närhetsaspekter påvisats, anses närproducerad? Vad motiverar 2,50 i högre pris? Här finns frågetecken.
Nu till mjölkpriset: För ett-två år sedan var priset till bonden runt en krona högre än i dag. De flesta var nöjda. Men nu är det kämpigt. För att rädda vår svenska mjölk måste alla mjölkproducenter få mer betalt. Eftersom böndernas egna mejeriföreningar har börjat konkurrera med varandra så sänks priset till handeln. Somliga försöker, lite fegt, skjuta över skulden på handeln, men den har ju sin uppgift att göra så bra affär som möjligt.
Bönderna behöver ta makten över sina egna företag. Borring anser att en snabb höjning av mjölkpriset är nödvändig. Han tror att om vi håller oss till svenskproducerat så löser det sig. Men det gör vi ju. Importen av mjölkprodukter är inte stor. I mitt förra inlägg föreslog jag ett system med rimlig prishöjning som garanterat skulle gå direkt till bonden, om det är det Borring kallar stödsystem så är ju varje prishöjning det. Mjölken är inte så priskänslig. Vi älskar den. Men det finns gränser. En allmän prisuppgång till nivå med Östgötamjölk (30-40 procent) skulle med säkerhet innebära konsumtionsminskning och öppna för import. Ett verkligt hot.
Leve svensk mjölk!
Håkan Askbom