Den viktigaste utmaningen för Sverige är att alla som vill och kan arbeta ska få ett jobb.
Ett arbete ger egen försörjning och delaktighet i samhällslivet. Fler i arbete betyder att välfärden kan bibehållas och utvecklas.
Alliansregeringen har vidtagit en rad åtgärder för att få fler i arbete. Och antalet jobb ökar. Trots detta finns fortfarande alltför många utanför den reguljära arbetsmarknaden. Hittills vidtagna åtgärder är alltså inte tillfyllest.
Diskussion förs kring de arbetsrättsliga regelverkens roll för jobbskapandet och som en del av orsakerna till utanförskapet. Ofta nämns Lagen om anställningsskydd (LAS). Folkpartiet liberalerna medverkade på 1970-talet till sjösättandet av många av de arbetsrättliga reformerna. Den socialliberala grundinställningen att människor ska känna trygghet på arbetsmarknaden gäller fortfarande. Frågan vi behöver ställa oss nu på 2000-talet är om regelverken i vissa stycken motverkar sitt ursprungliga syfte. För meningen har aldrig varit att utestänga människor från arbetsmarknaden. Meningen har heller inte varit att skapa en rädsla för att bli sist anställd på en ny arbetsplats.
I mitt arbete med socialförsäkringsfrågor i riksdagen mötte jag många långtidssjukskrivna människor. Flera berättade om den önskan de haft att byta jobb men inte vågat. Inte vågat bli sist anställd hos en ny arbetsgivare. Motivet för att byta arbete var ofta en vilja att gå vidare till nya utmaningar. Men för människor vars utbildning ligger några år tillbaka i tiden upplevs risken för stor. Kommande förändringar på den arbetsplats där man blivit sist anställd kanske leder till uppsägning. Tryggast då att gå kvar även om man egentligen inte är tillfreds med uppgifterna längre. Ett val, som för många har lett till vantrivsel och långtidssjukskrivning. I värsta har slutresultatet blivit förtidspensionering med alldeles för tidig avgång från arbetsmarknaden.
Regeringens mål är att minska regelkrånglet för företagare med 25 procent. Ett led i detta bör vara att se över turordningsreglerna i LAS. Jag menar inte att de ska avskaffas. Med bibehållet skydd för anställda mot godtycklig behandling kan ändå trösklarna sänkas för inträde på arbetsmarknaden och företagens möjligheter till anpassning vid förändringsbehov förbättras. Hur en sådan förändring ska se ut behöver ses över. Och det brådskar. Alltför många står fortfarande utanför arbetsmarknaden. Det går för långsamt att minska utanförskapet.
Till Folkpartiet liberalernas landsmöte i höst finns motioner rörande dessa och andra frågor, som berör arbetsmarknaden. Min önskan är att besluten leder till förslag om en modernisering av arbetsrätten, som underlättar för inträdet på arbetsmarknaden för dem som idag upplever ett utanförskap.
Linnéa Darell