När du levde visste ingen att det skulle bli så. Ovetande har de tvättat dina kläder, hängt upp din ytterjacka och stoppat täcket tätt, tätt omkring dig, i åtta år. De har passat bollar, kastat suddgummi och mulat snö i nacken utan att ens ha en föraning. Älskade barn, när du mördades skapades en hel generation.
Morden på Mohammed Ammouri och Anna-Lena Svensson kommer att leva kvar som generationsmarkörer så länge dagens barn och föräldrar lever och kan minnas. Varje generation har sin rädsla och varje människa brottas med sin skräck. Även jag brottades under mordveckan efter bästa förmåga.
Mohammed bodde inte långt från min egen trygga trappuppgång. Det tog mig två veckor att våga gå förbi mordplatsen och hemmet, att konfrontera de känslor som väcks på dessa platser. Det tog mig flera dagar att våga röra mig fritt i stan. Vi var många som valde att lämna kvarteret, att hälsa på släkten i Stockholm, Slaka eller Vidingsjö tiden efter morden. Lika många valde att följa sina barn till skolan och att ta taxi hem på kvällen. Vi brottades med vår rädsla och vi brottas än.
Varje generation har sin rädsla. Vi som delar mardrömmar. Mellan kallsvettiga lakan har vi delat mer än vi i fullt dagsljus vill kännas vid. Kanske tillhör du generationen som på 1950-talet fick lära sig att ta skydd under köksbordet eller skolbänken om en rysk atombomb skulle sprängas över Sverige? Kanske tillhör du generationen som var livrädd för att köra ut i tomma intet när vägbanan plötsligt försvinner under bilen, så som Tjörnbron gjorde en kulen natt 1980? Eller tillhör du möjligen de som aldrig någonsin kan förmås sätta sin fot på en färja under höststormarnas månader, de som följde Estoniakatastrofen 1994 och som gång efter annan föreställt sig massdöden ombord, i det kalla vattnet? Det som sätter skräck i hela generationer är de fasor som uppfattas som hot mot alla och en var, mot intet ont anande medborgare som inte utmärkt sig på något annat sätt än att de ätit middag vid köksbordet, kört över en bro eller haft konferens på en färja.
Eller som gått fel väg till skolan.
Mohammed. När du gick din alldeles vanliga väg till skolan hände det dig något så fruktansvärt, något så värt att frukta, att ditt öde för alltid kommer att följa oss. Rädslan för det slumpartade och meningslösa våldets ursinne är ny för de flesta av oss. Nu kan den aldrig raderas ur våra sinnen.
Hemma i Vidingsjö, dit jag tog min tillflykt, upplyste kvarterets barn mig snabbt om allt som fanns att veta om det hemska. Polisens olika teorier bollades mot varandra, någon delade med sig av inside information från Mohammeds fotbollsklubb och visdomsord från lärarnas samlingar recenserades i kör. Aldrig förut har jag lyssnat till en så välunderrättad kakafoni. I en andningspaus lyckades jag fråga om någon var rädd för att gå till skolan. Jo, svarade de, helst leker man ju innanför skolgårdens grindar på rasterna. Tyst la en av flickorna till att man fick faktiskt vara inne på rasten om man ville, alltså om man var jätterädd.
Det är ingen tvekan om vad skolbarnen är jätterädda för. Jag vet vad deras mardrömmar handlar om för jag delar dem. Deras föräldrar ser sig om över axeln när de följer sina barn till skolan.
Mohammed, älskade barn. När du mördades skapades en hel generation. Vi bär dig med oss för alltid, med kärlek, när vi är som räddast. När vi tvättar våra kläder, när vi hänger upp våra jackor och när vi drar täcket tätt, tätt omkring oss.