För en tid sedan var Caremas ägare, riskkapitalbolagen Triton och KKR, ute på "förlåtelseresa" hos politiker och allmänhet, trots att man annars är påfallande fåordiga och medieskygga. En omvändelse under galgen är den enkla sammanfattningen av denna kampanj. Priset för excesserna får riskkapitalbolagen nu betala genom nedskruvade vinstförväntningar och ett nedsolkat varumärke för hela branschen. Samtidigt som många gamla har fått betala ett ännu högre pris med äldrevanvård i stället för äldrevård.
Problemen med privatiseringar av offentlig verksamhet är inget nytt. Redan i början av 1990-talet pekade Harvardprofessorn John D Donahue i boken "Den svåra konsten att privatisera" på att konkurrens om utförande av offentliga utgifter kan bli betydligt effektivare om dessa tre villkor är uppfyllda: För det första måste verklig konkurrens skapas mellan de olika producenterna och för det andra måste kvalitetsuppföljningen vara av hög kvalité. Sist och kanske viktigast: privatisering av offentliga tjänster fungerar endast om kontrakten för upphandlingarna är mycket precisa.
Framväxten av riskkapitalbolag inom äldreomsorgen har förvisso gett upphov till fler frågor än färdiga svar. Orden naivitet och okunnighet tycks dock vara en del av förklaringen till missförhållandena. Riskkapitalbolagen verkar på en global marknad och har, som av en händelse, sedan en tid tillbaka upptäckt Sverige. Naturligtvis därför att här finns kryphål och brister i regelsystemet som kan utnyttjas vid beskattning och storskalig upphandling av välfärdstjänster.
Utifrån den senaste tidens skandaler inom äldreomsorgen frågar sig många vad det är för mening med avreglering om det inte blir bättre för de äldre och inte heller billigare för skattebetalarna. Slutsatsen borde bli att vi, utan ideologisk tvärsäkerhet, ska satsa på bästa kvalitet och inte lägsta pris. Drivkraften för aktörerna måste vara att ge god vård, inte vinstmaximering med hjälp av åldringar.
JÖRAN RUBENSSON, ORDFÖRANDE I SVERIGES PENSIONÄRERS RIKSFÖRBUND