Det vidlåder en rörande naivitet och inkonsekvens hos de forskare som nyligen uttryckt sitt ogillande av att i historieundervisningen upplysa om vådorna av kommunistregimers illasinnade härjningar runt om vårt arma jordklot. Omvänt synes gälla en större acceptans för att skildra hemskheter av nazismens och högerdiktaturers framfart.
Annars skulle man kunna hävda att en saklig och objektiv historieundervisning borde ta sikte på att skildra verkan av olika totalitära regimer, oavsett namnetikett.
I uppdraget för myndigheten Forum för levande historia betonades ursprungligen särskilt att skildra nazismens illdåd Förintelsen. Då hördes få samlade forskarprotester vare sig i sakfrågan eller i principfrågan om statliga myndigheters informations- och opinionsinsatser.
Men när nu alliansregeringen förtydligar myndighetens uppdrag att även upplysa om följderna av den praktiserade kommunismen invänder forskarna att det är i diktaturer, inte i demokratier, som historieskrivningen ställs i statens tjänst. Förvisso lika sant som att i en äkta demokrati vinnlägger man sig om att ge en allsidig och oretuscherad historiebild av olika politiska ideologier och deras praktiserade utfall.
Skolorganisationen är numera kommunaliserad men det finns flera statliga skolmyndigheter. Kurs- och läroplaner fastställs centralt. Även i en utvecklad demokrati har således staten redan ett visst inflytande över och ansvar för historieskrivningen, om än inte ner till bokstaven.
När det gäller en del av dessa forskare förhåller det sig nog snarare så att de ogärna överger sin ungdoms teoriideal, trots att detta i praktiken hittills visat sig omöjligt att förena med välfärd, demokrati samt respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Henrik S Järrel