För oss funktionsnedsatta är det en självklarhet att samhället ska vara tillgängligt 2010, precis som riksdagsledamoten Betty Malmberg (M), Linköpings borgmästare Ann-Cathrine Hjerdt (M) och Andreas Green (M) skriver (Corren 16/7). Samtidigt framstår det ju närmare brytpunktenvi kommer som en utopi. Oavsett vem eller vilka som styr i våra kommuner.
Visst är den bristande tillgängligheten det största hindret för oss med funktionsnedsättning att kunna delta och röra oss fritt i samhället, såväl utomhus som inomhus i de publika lokalerna (i de flesta fall). Är man dessutom funktionsnedsatt med rörelsehinder med rullstol till följd är bussåkandet ett mycket stort problem, trots de så fina hållplatserna. För vem är de tänkta?
Hållplatserna är exemplariska med upphöjda kanter, ledstråk och väderskydd. Men för vem? Den frågan måste man ställa sig då det inte finns möjligheter att ta sig till dem med vare sig rullstol som funktionsnedsatt med rörelsehinder eller som synskadad då det saknas ledstråk. Hur långt är det meningen att man ska rulla för att komma till en anpassad hållplats? Så där faller den tillgängliga kollektivtrafiken.
De enkelt avhjälpta hindren är många gånger en mycket enkel åtgärd som underlättar väsentligt för oss funktionsnedsatta i samhället. Men det är svårt att få gehör för att få dessa hinder åtgärdade.
Vem var det som tog bort tillgänglighetsfrågan när man lade den stora diskrimineringslagstiftningen? Då hade man haft ett mycket bra verktyg att använda exempelvis för få in ett tänk hos de som styr våra kommuner. Så man ska nog inte ropa hej förrän man har kommit över bäcken.
Peter Gustafsson