Av nån anledning kom jag att tänka på min ungdom - normalt gör man ju inte det så jäktade som vi är numera, mänskligheten och jag. Det var femtiotal och veckan var sex dagar lång i både skola och arbete. Ingen var arbetslös, ingen snackade om mobbing, kvinnoförtryck, droger och vårdkris. Hylands hörna samlade folket och Stalin dog men terrorbalansen bestod. Teve, satelliter och charterturism var på gång. Beroendet av överheten var litet och det fanns en trygghet i folkhemmet. Välfärdssystemen byggdes ut, Sverige bågnade av framtidstro.
Nu är vi dubbelt så rika och dubbelt så oroliga, är det inte konstigt? Eller kanske inte? Är det alltid så att dubbelt så rika människor är dubbelt så oroliga som vanligt folk? Vanliga dödliga har ju inte så mycket att förlora så det är värt mödan att oroa sig, medan rikt folk krisar ihop om miljonerna ryker på börsen, är det så?
Kanske det, men det finns också andra skäl till att det uppstått en oro och att den ökat. Man trodde ju att säkerheten i världen skulle öka när järnridån rämnade, men glädjen över demokratins och kapitalismens seger blev kortvarig. De utmanas av nya fundamentalistiska krafter som i kombination med enorma mängder vapen alltifrån sprängdeg till ABC-vapen gör varje statsledning svettig av ångest. Ett tredje världskrig, det alla frukt-at, har startat men ingen trodde väl att det skulle se ut så här. Hur det går? Ja, det är, som man säger, en bra fråga.
Inte är det konstigt att orosfaktorn i samhället, i alla samhällen, har ökat.
Och det finns fler skäl.
Det mest påtagliga är värdenihilismen. Det finns inga fasta värden längre. Vad kan man lita på? Den mest konkreta värdemätaren, penningen, har abdikerat. För fyra år sen var världens alla företag värda dubbelt så mycket som i dag. De svenska företagen är i dag värda en halv gång så mycket som för ett år sen. Det är bara att läsa de dagliga börsnoteringarna. Fast egendom åker inte jojo lika häftigt men fort nog. I en annan tid hade arbetsinkomsten ett avgörande inflytande över människornas standard, i dag har avgörandet flyttat över till kapitalrörelser, räntor och valutakurser som vi som individer inte kan påverka det minsta. Det gäller att ha tur om ålderdomen ska bli dräglig när flit och sparsamhet under ett helt liv inte har någon betydelse. Nog känns det stressigt. Därmed undergrävs politikens auktoritet. Vad kan partierna göra, kan någon svara på det? Och vad vill de göra? Vad vill Persson och Reinfeldt mer än vinna val och bli ännu större? Ingen aning, svarar många med mig. Ville de något borde de tala om det, men de är knäpptysta, plågade av, förmodar jag, sin vanmakt.
Handfallna ser de välfärden krackelera, den som de, med avstamp i det mäktiga femtiotalet, byggde så framgångsrikt. Medborgarna avstod frivilligt från en hel del personlig frihet i utbyte mot att politikerna tog ansvaret för att leverera välstånd och trygghet. Men när leveransen uteblir växer missnöjet och bu-ropen skallar. Plötsligt känns välfärdsystemets alla regler och millimeterrättvisor som en tvångströja, en krympande tröja som man inte kan kränga av sig. Slutar den inte krympa måste man klippa sönder den.
Den politiska klassens förvirring växer. Den tråcklar febrilt på nya regler, påhittade i allt mer farsartade utredningar om skattejusteringar, kvoteringar, nya betygssystem, prioriteringar i sjukvården och gudvetvad. Allt medan olusten breder ut sig. Utbrändhet är ett otäckt ord, det vet den som drabbas. Samhället som sådant börjar visa symtomen. Hur länge hjälper magnecyl?