Fetmaforskningen är satt på svältkost. Ingen vill betala för viktiga forskningsprojekt på ett område som väl ändå måste räknas till de mer angelägna. En enig expertis säger att fetma blivit till en folksjukdom, som dessutom breder ut sig allt mer. I dag räknar man med att en halv miljon svenskar lider av fetma, och om vi håller oss till vad som kallas övervikt rör det sig om cirka 2,5 miljoner människor.
Samtidigt som fetmaforskningen tycks bli lottlös och kanske måste avvecklas redogörs för nya rön med anknytning till övervikt. Senast presenterades en studie som visar att överviktiga kvinnor som genomgått klimakteriet löper 30 procent större risk för att få bröstcancer än normalviktiga kvinnor.
Det är lätt att förstå att en av landets mest kända och hängivna vapendragare mot fetma, professor Stephan Rössner på Karolinska institutet, oroar sig för att fetmaforskningen där måste läggas ned i brist på pengar. Ingen är villig att skjuta till nödvändiga medel.
Landstinget bidrar till behandlingen av de 5 000 som söker sig till överviktsenheten vid Huddinge sjukhus, men till forskning kommer det ingen enda krona från det hållet.
Man behöver inte vara medicinskt utbildad för att förstå att forskning är absolut nödvändigt om det på sikt ska gå att rå på folksjukdomen fetma.
Om det inte går att få bukt med problemet kommer fler och fler att få hjärtproblem, blodtrycksbekymmer, diabetes, besvär i leder med mera. Det innebär fler personliga lidanden och ökade samhällskostnader för vård och mediciner.
Det är på så sätt snålheten bedrar visheten.
Ge för allt i världen forskningspengar till Stephan Rössner och hans kolleger runt om i landet, och mycket uppmuntran därtill. Det finns långt mindre angelägna projekt som med varm hand finansieras av dem som beslutar om vart forskningspengarna ska ta vägen.
Bra forskningsprojekt kan leda fram till mer effektiv behandling av överviktiga och därmed minskar trycket på vårdkostnaderna.
Frågan om anslag till fetmaforskning borde vara som klippt och skuren för folkhälsominister Morgan Johansson (s) att ta itu med. Men han har uppenbarligen inte tid, nu när han får ägna tiden åt att grubbla över grannländernas svekfullt sänkta alkoholskatter och hur man med Folkhälsoinstitutets hjälp ska skrämma vettet ur alla rökare.
Innan bekymren med dessa vällustens laster är ur världen lär folkhälsoministern inte frivilligt närma sig området övervikt och fetma. Vid det laget kan läget ha försämrats ytterligare. Ännu fler har dragit på sig för många kilon, Stephan Rössner har gått i pension och ingen vill ta upp hans fallna mantel, eftersom det är så dålig läkarstatus i att ägna sig åt kamp mot överflödskilon.
Nuförtiden talas det vitt och brett om folkhälsoarbete. Inte minst med tanke på de många och ofta långa sjukskrivningarna och sjukpensioneringarna. Vi får hurtiga tillrop om att röra oss mer, och det är förstås ett bra råd. Vi ska spola röken och kröken och äta mycket frukt och grönt. Vällovligt, som sagt, men vid den samlade och avgörande striden mot fetma gör folkhälsans riddare halt. Det är ingen klok prioritering och strategi. Mer pengar åt fetmaforskningen är ett hemult krav.