Söndagen den 27 september 1981 publicerade Kerstin Vinterhed en brett upplagd artikel i Dagens Nyheter om Kumlabunkern. Föga anade hon att den skulle bli slutet på hennes karriär som socialreporter. Vad som hände efter att den publicerats var att chefredaktören för konkurrenttidningen, Gustav von Platen, (för övrigt min egen chef under ett antal år på Svenska Dagbladet) skrev en artikel på ledarsidan med rubriken "Kerstin Vinterhed sobsister" (snyftsyster). Hans raljerande med hennes engagemang för internerna i Kumlafängelset ledde i sin tur till att Kerstin Vinterheds dåvarande chefer Christina Jutterström och Bengt Dennis stängde av henne från arbetet som socialreporter. Hon ansågs inte objektiv - efter att länge ha skrivit liknande reportage utan att ha mött några invändningar .
Om detta berättade den före detta socialreportern själv tidigare denna vecka vid ett seminarium i Stockholm ordnat av eldsjälarna kring de gamla R-förbunden (KRUM, RFHL och RSMH) som i början på 70-talet kämpade för de utslagnas återupprättelse såväl inom fångvård och missbruksvård som mentalvård. Deras språkrör var Pockettidningen R som långt in på 80-talet hade närmast kultstatus bland blivande unga journalister. I dag finns visserligen fortfarande pockettidningen men lever numera ett skuggliv. Dess socialreportage ger sällan återklang i andra medier. Socialreportage som journalistisk genre lyser över huvud taget med sin frånvaro i dag, i varje fall den sorts reportage som klart tar ställning för de fattiga, utslagna, nedtryckta.
Något har hänt med tidsandan, vilket påtagligt kom att upplevas redan i början på 80-talet av DN:s socialreporter. Så småningom har denna tidsanda kommit att hinna upp de flesta av oss. En gång i tiden var vi besjälade av socialt patos, av engagemang för de fattiga i Sverige och världen. Hur kom det sig att det som en gång var en stor och viktig del av mediernas rapportering bara tog slut?
Vi var en del gamla journalister och aktivister som diskuterade den frågan vid seminariet häromdagen. En av flera förklaringar levereras av Kerstin Vinterhed själv i den bok som gavs ut till seminariet, "När botten stack upp - om de utslagnas kamp för frihet och människovärde" (Gidlunds 2004): "Utan att jag riktigt själv hade fattat det hade fokus förskjutits från brottsling till brottsoffer. Nu var det den vanliga människans lidande som gällde och brottslingar skulle man inte \\ just det \\ dalta med. Tanken att också förövaren var ett offer ersattes med krav på ansvar, det nya täckordet för gammeldags moralism."
Vad är det som sker när en tidsanda ersätts av en ny? Om det skriver en av Pockettidningens flitiga skribenter under 70-talet, Henrik Tham, numera professor i kriminologi. I sitt bidrag till boken reflekterar han över KRUM:s nedgång och fall. (KRUM = Riksför- bundet för kriminalvårdens humanisering.)
Var det kanske så att KRUM:s attacker mot det rådande systemet innebar att man samtidigt kastade ut barnet med badvattnet? Så läser jag hans analys. "Välfärdsstaten med all sin paternalism och tvångsvård stod också för omsorg och solidaritet. Dessa värden kom allt mer under attack.- - - Lagöverträdande, missbrukande och utslagna människor var inte längre offer för omständigheter de själva rådde över. De förvandlades till parasiter som skodde sig på sina medmänniskor. I samhällsdebatten återuppstod ondskan."
I sjuttiotalets början följde medierna fortfarande KRUM:s kamp för fångarna med sympati. Ett exempel är Aftonbladets återkommande minienkät "Vi 5" för mer än trettio år sedan. Frågan lyder: "Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser?" Samtliga fem, däribland tv-medarbetaren Bengt Bedrup svarar "Självklart!"
Man kan undra vad fem Aftonbladsläsare skulle svarat i dag. Att de borde skickas till en garanterat rymningssäker bunker?
Vågar vi tro på en ny debatt om kriminalvårdens humanisering? Kanske en syntes av ny och gammal tidsanda - en som förmår se både brottsling och brottsoffer som medmän- niskor? Hoppas kan man ju.