I februari tillsatte regeringen en utredning kring möjligheten att införa försörjningskrav som villkor för anhöriginvandring. Utredaren ska senast 1 december i år redogöra för de konsekvenser som förslaget medför. Som referenser till vad som menas med försörjningsstöd nämns att försörjningen kan anses tryggad om det finns tillgång till regelbundna försörjningsmedel, som till exempel lön från heltidsarbete. Dessutom ska det finnas en lämplig bostad för anknytningspersonen och den sökande.
En lämplig bostad och försörjning via arbete är inte några kontroversiella önskemål från regeringens sida. Utan tvekan sammanstrålar dessa önskemål även med nyanländas egna ambitioner att bo och arbeta i det nya landet.
Problemet uppstår när man villkorar möjligheten att leva med familjen genom krav på arbete och bostad. Särskilt när det mottagande samhället ser ut som det gör. Olika studier visar på de strukturella hinder som finns på bostads- och arbetsmarknaden. Det är exempelvis så illa att bara drygt var tionde nyanländ som deltagit i introduktionen har ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Om det nya förslaget skulle bli verklighet måste åtgärder först sättas in i det mottagande samhället för att nyanlända ska ha en rimlig chans att leva med sina anhöriga. Annars riskerar förslaget att resultera i en dubbel "bestraffning". Inte nog med den dystra utsikten om arbete och utbildning, utan detta ska även utgöra ett hinder för att leva tillsammans med dem som betyder mest. Eftersom det är betydligt svårare för nyanlända kvinnor att få arbete får förslaget även skeva konsekvenser för jämställdheten. Konsekvenserna för barn har redan belysts av Rädda Barnen och Barnombudsmannen.
Förslaget riskerar om det blir verklighet att bryta mot FN:s konvention om barns rättigheter. Regeringens förslag motverkar även sitt syfte om en snabb och god introduktion. Stadsmissionen har i sitt arbete fått erfara att oron kring anhöriga är något som upptar en stor del av en nyanländs tankar. I många fall utgör oron kring familjeåterförening i själva verket ett hinder för inlärning.
Absurditeten i förslaget blir tydlig om vi byter ut en nyanländ person med utländsk bakgrund mot en svensk person, måhända en nybakad student eller arbetslös trebarnspappa, som väljer att söka sig till en annan stad av vilken orsak det än må vara. Tänk att då få höra att så fort du skaffar jobb och lägenhet ska du få möjlighet att leva med din familj.
Vissa aspekter av livet är universella - oavsett konstellation och var i världen man råkar vara född. Till dessa hör vikten av nära relationer, som ofta utgörs av familjeanknytningar och behovet av att leva tillsammans med dem som en grund för ens välmående. Ska personer som kommer till Sverige som har flytt från oroligheter, krig och fattigdom undantas från detta allmänmänskliga behov?
Jenny Nilsson
Lars Linebäck
Ahmed Abdirashid
Peter Lundborg