Regeringens Straffnivåutredning med numera riksåklagaren Anders Perklev i spetsen lämnade i september 2008 utredningsrapporten "Straff i proportion till brottets allvar" (SOU 2008:85) till dess uppdragsgivare. Utredningen föreslår bland annat skärpta straff för återfall i brott vilket, enligt Perklev, har en "stark förankring i den allmänna uppfattningen om hur ett påföljdssystem bör vara konstruerat".
Utredningen ställer den retoriska frågan om skärpta straff kan förväntas leda till minskad brottslighet, vilket torde vara huvudskälet till dess arbete och inte ett förväntat opinionsläge hos väljarna om skärpta straffskalor. Tillgängliga forskningsresultat visar inte på att det generellt går att uppnå någon påtaglig minskning av brottsligheten enbart genom straffskärpningar. FRIO anser att andra åtgärder är viktigare och definitivt mer effektiva för att nå det målet: en rättvis och jämn fördelning av resurser i samhället till dess medborgare, stöd-, rådgivnings- och hjälpinsatser till människor som lever i eller i närhet av missbruksrelaterad problematik eller ökad och förbättrad information om exempelvis våld i nära relationer.
Utredningen föreslår en ordning som innebär att återfall i brott skall leda till påtagligt strängare straff än vad som är fallet i dag, vilket i vissa fall kan innebära ett vida överstigande av den enskilda handlingens så kallade straffvärde. FRIO motsätter sig denna utveckling. Det är ytterst tveksamt om det i det svenska samhället finns stöd för motsvarande de i USA använda principerna om "Three strikes and out" och liknande straffmätning eller rättstradition.
Utredningen säger i Överväganden och förslag att det dödliga våldet inte har ökat under senare år, utan tvärtom har minskat något (sid 273). Det hävdas vidare att allt fler dömda erhåller livstids fängelse och att praxis för omvandling av livstids fängelse till tidsbestämda straff successivt har skärpts, så att omvandling numera sker till mycket långa fängelsestraff. Därigenom kan FRIO dra slutsatsen att en straffskärpning redan sker i samhället - vilket nuvarande regelverk ger möjlighet för domstolarna att förkunna. Att "dra åt tumskruvarna" ytterligare ett varv genom ny lagstiftning verkar inte ändamålsenligt eller ens trovärdigt med tanke på det redan sagda.
En straffskärpning av exempelvis livstidsstraffet, där dömda kommer att sitta "livstiden ut", kommer onekligen att öppna upp frågan om dödsstraffets återinförande exakt hundra år efter att det avskaffades i vårt land! Att - som i utredningen - tala om "större folklig acceptans" för sådan handling, är att fara med största osanning. Folkopinionen går snarast i motsatt riktning.
Ulf Esbro