I medierna rapporteras återkommande att invandrare i Sverige byter till svenskklingande namn för att lättare få jobb eller bli accepterade i majoritetssamhället.
I kommentarerna finns många gånger en indignerad ton på temat "så ska det inte behöva vara". Och den indignationen är oftare högre hos infödda svenska professionella aktörer, politiker och tyckare.
I den svenska elitens upprördhet finns en förmätenhetens besvikelse. Bilden av det svenska samhället som, öppet och tolerant, länge har odlats och propagerats av denna elit, anses krackelera när det visar sig att invandrare byter namn. Det svenska folket har i sin fördomsfullhet svikit den svenska elitens bild av det svenska samhället.
Men det finns ingen anledning till självspäkelse och besvikelse. Invandrare överallt i världen byter namn av många anledningar. Och även om en av dessa anledningar är att ett namnbyte gör det lättare att ta sig in i majoritetssamhället, är det inget tecken på att det samhället är mer intolerant eller rasistiskt än andra samhällen.
Mitt favoritexempel är Amerikaemigranten Joel Emanuel Hägg-lund från Gävle, född 1879 och avrättad för mord 1915, förmodligen på basis av falska anklagelser. Joel Emanuel Hägglund var aktivist i den militanta fackföreningen Industrial Workers of the World och skrev kampsånger som fortfarande sjungs i dag.
När Joel Emanuel Hägglund kom till USA tog han namnet Joseph Hillstrom. Hans omgivning och eftervärlden känner honom som Joe Hill.
Man kan misstänka att det inte var så enkelt att får namnet Joel Hägglund rätt uttalat i "Amerikat". USA:s historia är full av sådana namnbyten. Kirk Douglas hette vid födseln Issur Danielovitch Demsky, Fred Astaire hette Fredrick Austerlitz och Danny Kaye hette David Daniel Kaminsky.
Men i dessa namnbyten finns också det symboliska steget att lämna det gamla bakom sig i förmån för det nya. När boxaren Cassius Clay blev muslim, övergav han sitt tidigare efternamn från slavtiden till förmån för Muhammed Ali.
Namnbytet som en del av en förvandling är mycket vanligt. När invandrare försvenskar sitt namn är det ibland också för att visa att de vill försvenskas. Detta anses av någon anledning vara ett misslyckande, eftersom det finns en idé om att man till varje pris ska behålla sin gamla identitet.
Men som Julia säger från balkongen, medan Romeo tjuvlyssnar i skuggorna (i Carl August Hagbergs översättning från mitten av 1800-talet):"Hvad gör väl namnet? / Det, som ros vi kalla / Med annat namn dock lika ljufligt doftar. / Så Romeo, om han ej hette Romeo, / Har samma dyra värde som han äger / Förutan namnet"
Själv blev jag kallad för Thomas av mina skolkamrater från de första åren i Sverige. Mitt turkiska namn, Cumhur [Djumhur] uttalades inte som det skrevs och inleddes dessutom med ett ljud, [dj], som inte finns i svenskan. Men jag la inte till Thomas förrän den andra gången jag tjänstgjorde som svensk FN-officer i Libanon i mitten av 1980-talet, och det av säkerhetsskäl.
Under den första tjänstgörings-tiden hade jag mitt turkiska namn med arabisk skrift på uniformen, och då [djamhoor] också är ett arabiskt ord (det betyder "folk") ledde det till ständiga frågor om bakgrund och religion. När det vid en vägspärr står ett gäng milismän med obestämd tillhörighet och AK 47:or över axeln och frågar vilken religion en person med arabiskt klingande namn kan tänkas ha, är det lättare att heta något typsvenskt och slippa frågorna. Andra gången jag åkte till Libanon, bad jag att bara skulle stå "Thomas" på namnskylten.
Det är inget jag känner bitterhet över. Och jag tycker inte heller att några svenskar ska påtvingas ett dåligt samvete om det svenska samhällets förmenta intolerans på grund av att jag, i likhet med många andra, har valt att lägga till ett svenskklingade namn på mina tidigare.