Minskade anslag med 3-4 miljarder kronor som drabbar materielen. Så vill regeringen sänka landets försvarskostnader i sin budgetproposition. Men risken är stor att förslaget i stället slår tillbaka - med försämrad säkerhet, ökat utlandsberoende, högre priser och förlorade jobb.
Företag som exempelvis Saab har hittills kunna anpassa sig relativt bra till att försvaret får mindre anslag, inte minst genom framgångsrik export av tidigare utvecklad materiel. Men ytterligare nedskärningar medför att utvecklingsprojekt drabbas hårdast, inte minst för den höga teknologinivå och kompetens som därmed går förlorad. Och utan långsiktig forskning och teknikutveckling urholkas basen för livskraftiga företag. I förlängningen hotas förstås även jobben inom en sektor som inklusive underleverantörer och servicenäringar sysselsätter cirka 100 000 personer i Sverige.
Varför måste det då skäras i materielanslaget? Det tycks råda en uppfattning att Sverige har högre materielkostnader än andra länder och att detta skulle bero på att mycket av materielen köps från en inhemsk försvarsindustri. Men vår andel materiel i relation till de totala försvarskostnaderna skiljer sig inte nämnvärt från andra länder. Däremot tillämpar försvaret en annorlunda redovisningsprincip. Med liknande redovisningsmetod som andra länder hamnar den svenska andelen på cirka 30 procent i stället för de 42 procent som redovisas i Sverige.
Vissa politiker hävdar att det är billigare att handla materiel utomlands. Men kostnaderna för svenskutvecklad materiel är klart lägre jämfört med utländska alternativ. Detta finns väl dokumenterat i de beslutsunderlag som legat till grund för upphandlingar hos svensk industri. De flesta större internationella försvarsmaterielinköp tillkännages dessutom i officiella publikationer som i internationell press. Det är alltså ingen svårighet för den intresserade att få fram relevanta fakta.
Det tycks finnas en uppfattning att ett NATO-medlemskap skulle innebära en möjlighet att reducera försvarets kostnader i allmänhet och materielkostnaderna i synnerhet. Utan att värdera den politiska frågan om värdet av ett svenskt medlemskap eller inte, kan det ändå vara på sin plats att konstatera att NATO ställer krav på sina medlemmar beträffande försvarskostnadernas andel av BNP, 2 procent. Sverige satsar i dagsläget 1,5 procent. Vi skulle alltså behöva öka försvarsanslaget med cirka 15 miljarder.
Svensk försvarsindustri skall inte behandlas som en subventionerad sektor. Däremot efterfrågar industrin en strategisk dialog med en statlig motpart som är beredd att ta sin del av ansvaret för spelreglerna på en marknad som i huvudsak styrs och regleras av nationella stater och politiska beslut. Arbetet som regeringen nu inlett med att ta fram en strategi för försvarsindustrin är ett steg i rätt riktning.
Peter Lundberg