Byggnadsarbetarna förlorade striden i EG-domstolen mot byggföretaget Laval om vilka villkor som borde gälla för lettiska byggnadsarbetare vid ett skolbygge i Vaxholm. Detta rör - med rätta - upp känslor i hela EU.
Det positiva var att EG-domstolen slog fast att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet som motiverar inskränkningar i företagens fria rörlighet för tjänster, till exempel för att skydda arbetstagarna mot "social dumping". Det negativa var att man bara godtar att facket tar strid för minimilöner för utländsk arbetskraft, inte för att få samma löner som svenskar med samma jobb.
Om domen får genomslag är risken att vi får två lönenivåer i Sverige - en med minimilöner för utstationerade utländska anställda i Sverige och en annan, högre, för svenskar. Det skulle skapa orättvisor, press neråt på svenska löner och ojuste konkurrens gentemot svenska företag som följer kollektivavtalen.
Tyvärr försöker nu många EU-motståndare utnyttja denna fråga som ett vapen mot det nya Lissabonfördraget. "Vi ska kräva undantag, annars bör vi säga nej till fördraget", menar man. Men det är en hopplös återvändsgränd.
Fördragsförslaget är redan godkänt av de 27 EU-ländernas regeringar. Nu kan de nationella parlamenten bara säga ja eller nej. Varför skulle övriga länder gå med på en omförhandling, när man just - mot alla odds - har lyckats få alla 27 att enas, och Sverige aldrig tidigare har lyft frågan om undantag? Är det ens tänkbart att borgerliga regeringar i Estland och Lettland skulle godta sådana undantag?
Ingen har heller specificerat vad vi skulle begära undantag ifrån. Undantag från EU:s regler om arbetsrätt innebär att den fria rörligheten får obehindrat företräde. Det blir ännu sämre. Undantag från inre marknaden vore liktydigt med krav på utträde ur EU - och än mer. Domen gäller även för Norge. För att slippa konsekvenserna av Lavaldomen skulle vi behöva gå längre bort från EU än Norge, vilket vore orimligt.
Men kravet är också onödigt. Allt pekar på att det finns en bättre lösning:
* Ändra i EU:s utstationeringsdirektiv så att det ger samma tyngd åt vår svenska modell som modeller med lagstiftade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal (avtal som med "automatik" omsätts till lag).
* Ändra i svensk lag (utstationeringslagen och/eller MBL/Lex Britannia) så att det blir möjligt att kräva att anställda i utländska företag i Sverige ska ha samma villkor som svenska anställda, inte bara minimilöner. Vi kan även lagstifta som i Danmark, där det vid konkurrens mellan två olika avtal helt enkelt är det bästa som gäller.
Om alliansregeringen säger nej har socialdemokratin en utmärkt fråga att vinna både EU-val och riksdagsval på, vilket borde vara viktigare än att ge EU en känga.
Göran Färm