På senare tid har det i pressen framställts önskemål om en "tuffare kriminalpolitik", där det bland annat florerat krav på livstidsstraffets gällande för den dömdes fysiska levnad tillika en uppfattning om att "skötsamhet i anstalt kan leda till kortad strafftid". Förtroenderådens Riksorganisation (FRIO) vill kommentera några av de krav som har framförts.
Gott uppförande på anstalt ska inte leda till kortad strafftid. Hela straffet ska avtjänas.
Straffet i sig kan aldrig reduceras på grund av skötsamhet i anstalt. Däremot kan skötsamhet leda till behovsprövad utslussning i slutet av verkställigheten i anstalt (halvvägshus, familjehem, intensivövervakning med elektronisk fotboja med mera). Dessa utslussningsåtgärder syftar på lämplig återanpassning i samhället för de som dömts till ett långt frihetsberövande och är villkorade med exempelvis plikt att genomföra vårdliknande program eller att bedriva studier.
Gott uppförande på anstalt ska inte leda till tidsbestämt straff för livstidsdömd.
FRIO:s reaktion på detta är att åsiktsföreträdarna vill se livstidsstraffet som att en intagens fysiska död är samhällets mål för domens avtjänande. Det skulle i vissa fall innebära fängelsetider på 60-70 år om den intagne är 20 år vid verkställighetens början och avlider vid en ålder av 80 eller 90 år. Dessutom öppnar en sådan argumentation upp för frågan om dödsstraffets införande.
Gärningsmannens låga ålder ska inte ge straffrabatt.
Faktum är att många dömda arton-tjugoåringar har en mognadsålder av tolv-tretton år. De har ofta vuxit upp i gravt splittrade familjer och fallerade skolmiljöer. Att anse att ett långt fängelseliv inom grå betong med förvaringsliknande policy är att föredra framför social anpassning till ett liv som skötsamma medborgare är att sticka huvudet i sanden.
Hårdare tag skapar inte ett tryggare samhälle och folkhem. Tvärtom.
Ricard A R Nilsson