Det är begripligt att man i Linköping är besviken över att det norska försvaret valt att köpa amerikanska flygplan. Men man går alldeles för långt när man hävdar att upphandlingen manipulerats (Corren 11/12). Om den norska utvärderingen av offerten fejkats är detta brottsligt och borde leda till anmälan hos polisen i Norge. Offertutvärderingen hade gjorts inom flera områden, varav samarbete med norska industriföretag avseende reservdelar och underhåll av flygplanen var ett. På detta område har man i Norge tidigare haft goda erfarenheter av F-16 och F-35.
Det är märkligt hur ofta industriellt samarbete visat sig omöjligt att genomföra mellan Sverige och Norge. Exempel på tidigare misslyckanden är det svenska förslaget till en skandinavisk försvarsallians efter andra världskriget, försöket till att skapa ett Nordek som alternativ till dåvarande EG, den så kallade Volvoaffären och den planerade fusionen mellan Telia och Telenor. I fallet Telia kom spiken i kistan då en arrogant svensk minister kallade Norge "den sista sovjetrepubliken".
I sina memoarer har dåvarande norske statsminister Einar Gerhardsen berättat varför försvarsalliansen inte blev av, trots att han i grunden ville ha den. Han hävdar att man från svensk sida såg en möjlighet att utvidga hemmamarknaden för sin vapenindustri medan man från norsk sida ville ha garantier för egna leveranser. Resultatet blev att Norge tillsammans med Danmark och Island tillhörde grundarländerna i Nato medan Sverige tackade nej till att gå med och hamnade i ett vakuum mellan öst och väst.
Sverige har under större delen av efterkrigstiden varit Nordens rikaste land. I Norge har det ofta funnits ett "lillebrorskomplex" med rötter i unionstiden och andra världskriget.
Men vi lever på 2000-talet och rollerna är till stor del ombytta. Respekt för motparten är grundläggande. Att misstänkliggöra och tala om "kniv i ryggen" kan bara skada framtida samarbetsmöjligheter.
SVERRE HAUKELAND