Vad bra det har blivit sedan postkontoren försvann och brev- och pakethanteringen lades ut på privata småaffärer.
I villaområdet utanför Stockholm, där jag bor, låg postkontoret tidigare en förort bort - befolkningsunderlaget i området var för litet för ett eget postkontor. Och postkontoret en förort längre bort hade öppettider som var mellan tio och trettio och halv elva på vardagar, samt stängt lördagar och söndagar. Inte riktigt, men nästan.
På grund av de starkt begränsade öppettiderna var köerna upp till en halvtimma långa när paket skulle hämtas eller ett större antal brev skickas. Stämningen i lokalen var precis som man kan förvänta sig att den är i ett typsvenskt postkontor med tre kassor, varav två är öppna och framför vilka uppåt 25 personer köar. Humöret bland kunderna ledde till att personalen inte direkt var några muntergökar heller.
Så försvann postkontoret i grannförorten. Brev- och pakethantering hamnade i stället hos den privatägda lilla kiosken i anslutning till tunnelbanestationen i vårt eget område. I grannförorten blev det en jourbutik som satte upp den runda postiljonskylten över ingången. Nu fick vi två ställen att gå till, i stället för som tidigare ett.
Kiosken vid tunnelbanan drivs av en familj. Eftersom de betjänar tunnelbaneresenärerna öppnar de redan vid sjutiden på morgonen. Av samma anledning håller de öppet sent- jag tror de stänger klockan tio på kvällen. Under hela den tid som de har öppet går det också att utföra diverse postärenden, skicka rekommenderat, hämta och lämna paket, köpa kuvert och frimärken. Kanske finns det en bestämmelse om att kioskägaren inte ska behöva ställa upp med postala tjänster efter eller före ett visst klockslag - men några sådana restriktioner jag inte varit med om.
Bemötandet är på topp. Den som har ett ärende till posten är en kund som många gånger också köper något annat och en presumtiv kund om han inte köper något den här gången.
Postkontoret borde givetvis ha lagts ned och lagts på privata händer för länge sedan, redan innan Posten hamnade på dekis. Inte som en omvändelse under galgen. Men å andra sidan hade omvändelsen inte varit möjlig om inte galgen hade funnits.
Den galgen hette konkurrens och utmaning av Postens brevutdelningsmonopol. Hade det inte varit för det lilla envisa företaget Citymail och dess trilske och egensinnige grundare Bror Anders Månsson, hade inte posttjänster hamnat hos en trevlig och företagsam familj som inget hellre vill än att ge bra service.
I början av 1990-talet insåg Citymail att Postens utdelning av företagsbrev kunde göras effektivare och lönsammare. Personbreven var alltför spridda och få för att kunna hanteras på ett lönsamt sätt.
När Citymail efter sju sorger och åtta bedrövelser, och diverse sabotage från Postverkets sida, lyckades spräcka utdelningsmonopolet, blev Posten tvungen att hitta en ny metod att betjäna allmänheten med personbrev. Monopolet sprack, och både utdelningen av företagsbrev och hanteringen av personbrev blev effektivare och därmed samhällsekonomiskt mer lönsamt.
Jag sörjer inte de gamla postkontoren. Vad jag sörjer är i stället att det ineffektiva och absurda apoteksmonopolet är kvar. Jag är rejält sur på att det efter klockan 18.00 finns två försäljningsställen, och efter 22.00 bara ett enda, i miljonstaden Stockholm, där man kan köpa huvudvärkstabletter - nämligen ett jouröppet apotek.
Den dagen apoteksmonopolet kastas på historiens skräphög och icke-receptbelagda mediciner finns att köpa i tunnelbanekiosken, då ska jag fira.