Det är inte ofta jag numer blir upprymd, glad och intellektuellt stimulerad av statliga utredningar. Det är därför desto roligare att till sommarläsning föreslå den norska "Ytringsfrihed bør finde Sted". Den handlar om vitsen med yttrandefriheten och ligger till grund för regeringen Bondeviks nu framlagda proposition till en ny grundlag. Diskussionen i Norge har varit i full sving. Så i parlamentet, så i pressen.
Och det är inte så konstigt. Utredningen är nämligen inte bara ett kristallklart bidrag till demokratins viktigaste grundlag. Den är också tankeväckande provokativ. Läs bara vad den säger om rätten att häda, om filmcensuren, om Nätet eller pornografi och håret kommer att resa sig på mången politiskt korrekt arm.
Men framför allt är utredningen ett originellt och språkligt spänstigt bidrag till den livsnödvändiga diskussionen om det öppna samhällets grundvalar. Den är spännande att läsa därför att den resonerar, prövar sig fram för och emot. Det tar tid och ansträngning att ta till sig tankarna. Tänk om politik alltid vore sån. Ungefär så här resonerar man. Försvaret av yttrandefriheten söker sina rötter till upplysningstiden och grundas i tre sammanhängande huvudprinciper: sanningens, demokratins och personlighetsdaningens. Den första principen hänger samman med 1600-talets genombrott för det vetenskapliga tänkesättet, att hållbara tankar formas i en öppen diskussion, där framlagda idéer konfronteras med andra meningar.
Framstegen upphör om motargumenten inte tydligt uttalas. Denna vetenskapens insikt om det fria meningsutbytets värde kom efter hand att utvidgas till att omfatta samhället i sin helhet. Utredningen talar om ett offentligt samtal, som "förändrar viljor, som river och sliter i medborgarna med nya synpunkter och argument, som banar sig väg, ofta nog i oväntade riktningar". Då måste det vara kvalitet på inläggen. Uppdraget är att få den andre att säga: "Det hade jag aldrig tänkt på, så intressant, jag har lärt mig nåt nytt". Sett så har nog dessvärre det genomsnittsliga partipolitiska talet förlorat mycket av sitt värde.
Den andra principen handlar om att demokratin inte bara utspelas i riksdagshuset och på valdagen; utan framför allt på "torget", i medborgarnas samtal om gemensamma angelägenheter. Människan tar hela tiden fel, begår misstag i sin ofullkomlighet. Men just därför behöver hon tala med andra människor, ta del av deras argument för att kunna förbättra sina egna. Då måste vi bli fler aktiva deltagare. Det är så man blir en upplyst, myndig medborgare och människa - en fri person. Sett så har det faktiskt genomsnittsligt gått framåt.
Demokratin skall garantera den formella rätten till yttrandefrihet, men den måste också och för det tredje verka för att allt fler skall kunna bruka den. Till frågan om yttrandefriheten hör därför i allra högsta grad kampen för en bildningsskola för alla, värnet om anständiga, seriösa medier och vitaliseringen av en politik som hela tiden riskerar att teknokratiseras och blott skenbart kommunicera med medborgarna. Det ställer stora krav på både medborgarna och de demokratiska institutionerna. Sett så är jag rädd att det nu genmomsnittsligt börjar gå bakåt.
Den svenska yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) var mycket lamare än den norska. Där slogs det fast: "När man har /yttrandefrihet/ uppfattas den som självklar och sysselsätter inte särskilt mycket vare sig tanke eller känsla"(!). Den norska intar glädjande den diametralt omvända utgångspunkten. Skall det demokratiska samhället verkligen leva måste yttrandefrihetens grundvalar, vitsen med det både upplysta och fria samtalet, hela tiden sysselsätta medborgarnas tankar och känslor.
Den insikten har fått ett bredare gehör efter murens fall och efter ett drygt decennium av värdefull diskussion om det offentliga samtalsrummet. Sett så har det - trots allt - gått framåt.
I dag vågar vi tro att yttrandefriheten är ett universellt värde, som är lika oundgängligt överallt på den jord det är förunnat människorna att leva sina liv. Samtidigt förstår jag efter att ha läst "Ytringsfrihed bør finde Sted"vilken tid, vilken vilja, uthållighet och utveckling som krävs för att skapa en demokrati. I Norden tog det åtminstone ett halv sekel.