Vi har bara en jord, klyftorna mellan fattiga och rika ökar och vi blir inte lyckligare av mer konsumtion i redan rika länder. Utifrån det får vi söka svar på frågan: Vad gör vi nu?
Alla är väl ense om att satsningar på teknikutveckling och ökad materiell välfärd i fattiga länder är bra. Men välfärden i vårt land då? frågar Sofie Elmström i Corren (5/1) och utgår från att den endast kan finansieras genom ökad varuproduktion, trots att vi i rika länder redan konsumerar mer än jorden tål. Så är det naturligtvis inte. Om vi handlar för 4 % mer per år, har vi fördubblat vår konsumtion om 18 år. Är det vad vi helst vill ha ut av livet? Ska alla på jorden öka sin konsumtion i samma takt? Det faller på sin egen orimlighet.
Så hur kan vår offentliga sektor finansieras? Det finns mycket att inspireras av. Kan amerikanska kommuner finansiera verksamhet genom att driva hotell och golfbanor, kan svenska. Kan skatt på hotellnätter finansiera kulturliv i San Francisco, kan svensk kultur på samma sätt få ett uppsving. Kan utnyttjande eller förbrukning av gemensamma naturresurser, som tidigare varit gratis, avgiftsbeläggas i USA, kan det göras här med i högre grad än nu.
Andra möjligheter, bland många, värda att undersökas är skatt på finansiella transaktioner, höjd skatt på höga inkomster och återinförd fastighetsskatt. Dessutom kan vi styra arbetskraften dit där den bäst behövs, som skola, vård och kollektivtrafik genom lägre eller slopad arbetsgivaravgift i dessa sektorer och höjd avgift i sektorer som tär på jorden, som flyg- och bilindustri.
Det är hög tid att konkret utforma en hållbar finansiering av vår gemensamma välfärd. Även Svenskt Näringsliv behövs i det arbetet. För en sak vet vi; det hjälper inte att öka farten om man springer åt fel håll.
Annika Lillemets
Gruppledare för miljöpartiet de gröna i Linköping