I gyttjan trängs fattiga bönder, dragandes grisar, kalvar eller lamor. De flesta vill sälja. Priserna på djurmarknaden i Saquisili, söder om Quito, är pressade. Grisar är här bokstavligen spargrisar som säljs för att få råd med inköp till nyårsfesten. Stekta grishuvuden erbjuds till förtäring vid vägkanten.
Bönderna i Ecuador tillhör Latinamerikas fattigaste. De skyller på den rika eliten och de multinationella företagen. Nyss har de valt vänsterns Rafael Correa till president som lovat att öka skatten på oljeproduktionen och stänga USA:s flygbas i landet.
Tack vare höjda råvarupriser har Latinamerika haft lite bättre tillväxt de senaste tre åren. Ändå utklassas de med hästlängder av flera snabbväxande asiatiska länder. Varför?
Det har inte saknats fördelningspolitik i Ecuador. Efter stora landreformer redan på 1960- och 70-talen har antalet stora haciendor minskat och de flesta bönder äger sin mark. Företag tvingas betala 15 procent av sin vinst direkt till de anställda, ut-över lönen och 25 procent vinstskatt. Det är obligatoriskt att rösta för att säkerställa att de fattiga deltar i demokratin.
Inget av detta har gjort särskilt stor skillnad för bönderna runt Saquisili. Här råder "igualana", en ecuadoriansk jantelag. Att leva på större fot än grannen är otänkbart. Den som lyckas tjäna mer än andra förväntas lägga slantarna på en större fiesta för hela byn. Ju större fiesta, desto högre social status.
Vem som ordnar fiestorna är planerad åratal i förväg. En bondefamilj som är värd för fiestan satsar då inte enbart det de äger, utan lånar dessutom - en gris av den, 20 kycklingar av en annan. De täta sociala banden flätas då ihop med komplicerade nätverk av ömsesidiga skulder. Att bryta sig ur detta för att spara något och kunna investera är omöjlig.
Luften är tunn på 5 000 meters höjd. Medan vi släpar oss fram på en av vulkanen Cotopaxis glaciärkanter berättar vår guide Ismael hur han blev vägrad att köpa en tomt i sin hemby. Han hade byggt en skola i byn, skapat jobb åt flera bybor, ordnat fiestor. Men han var ändå inflyttad. Han lämnade fiestorna efter timmar i stället för dagar. Och han undanhöll pengar för att investera i sitt företag. Byborna sålde hellre tomtmarken till lägre pris till någon mer respektabel person.
Till denna stämning appellerar Rafael Correo i sina tal. Han låter som en vän till Hugo Chavez, särskilt när han talar Quicha, indianernas språk, som han lärde sig under ett voluntärår i sin ungdom. Men han kommer från en medelklassfamilj och har doktorerat i nationalekonomi vid University of Illinois.
Där finns också grunden för en modernare vänsterpolitik hos honom och flera andra av Sydamerikas nya ledare. Han betonar ökad frihandel, även med USA, inklusive en kraftig utbyggnad av hamnar och flygplatser. Bidragen betalas inte ut kravlöst. Flera länder har infört bidrag till fattiga villkorat med att barnen går i skolan. Brasiliens vänsterledare Lula de Silva talar om skattesänkningar. Nyvalda socialdemokratiska Michelle Bachelet, Chiles president, talar om tillväxt och pragmatism.
Dessa nya tongångar från vänsterledare och det faktum att det överhuvudtaget hölls 10 presidentval i Sydamerika under 2006 ger kanske skäl att skåla för det nya året på gatorna i Quito.
Bönderna på djurmarknaden i Saquisili kommer dock inte att märka någon stor skillnad under sin livstid. Klassresan görs enbart av dem som lämnar bygemenskapernas jantelag. Låter det bekant?
Stefan Fölster
Chefsekonom på Svenskt näringsliv