Många lider av sjukdomen ofrivillig barnlöshet. Jag var en av dem. Och därför skrev jag min självbiografi Älskling, vi blir inte med barn och fick e-post från drabbade par från hela Sverige. Allt för många var förtvivlade över den nonchalans och förnedring de mötte inom sjukvården.
I Linköping, på universitetssjukhuset, finns Eva och hon söker hjälp för ofrivillig barnlöshet. Svaret är chockerande. Hon kan inte få hjälp med sjukdomen ofrivillig barnlöshet eftersom hon har andra sjukdomar. Till saken hör att sjukdomen som Eva har inte är unik och att andra med samma sjukdom har blivit hjälpta - till och med blivit gravida med hjälp av IVF, In Vitro fertilisering, där kvinnans ägg befruktas med mannens spermier utanför kvinnans kropp.
Vad är det de ansvariga inte vill förstå? Det är sexton år sedan som världshälsoorganisationen WHO beslöt att ofrivillig barnlöshet ska klassas som vilken sjukdom som helst. Enligt policyn som sjukvårdspolitikerna tagit för Östergötlands län ska dessutom alla som har sjukdomen ha rätt till en fullskalig IVF-behandling plus en frysbehandling, det vill säga en återföring av frysta embryon. Varför får inte Eva ens chansen att försöka?
Eva har tillsammans med sin make blivit behandlad på ett nedlåtande och förnedrande sätt, vilket är oacceptabelt. Att vara ofrivilligt barnlös kan bli deprimerande när man vet att andra i Sverige - till exempel de som bor i Västra Götalands län - får tre fullskaliga IVF-behandlingar.
Att gå omkring med ett stort frågetecken är ett oerhört frustrerande tillstånd. Varför blir inte vi med barn? Vad är det för fel på oss? Och märkligt är att när det gäller skatteintäkter gäller samma regler över hela Sverige - men inte vid behandling av vissa sjukdomar.
Jag vet vad det vill säga att stå med mössan i hand och möta oförstående läkare. Men jag vet också hur det är att möta duktiga engagerande läkare, vilket jag även berättar om i boken. Skillnaden betyder inte bara ett stort välbefinnande utan också möjligheten att förlika sig med tanken att förbli barnlös. Ingen skulle acceptera att en patient med hjärtinfarkt fick sämre vård i Linköping än i Göteborg. Men när det gäller sjukdomen ofrivillig barnlöshet ska patienten svälja all förtret och praktiskt taget be om ursäkt för att man vill få chansen att bli gravid.
Därför utkämpar jag nu en annan strid och den är att det snarast blir en förändring inom vården vid bemötandet av ofrivilligt barnlösa. Det är idag omkring 10 procent av alla par i Sverige som drabbas av ofrivillig barnlöshet. Det är inte meningen att vården för denna sjukdom ska vara som att ta en lott. Men det är inte heller nödvändigt att namnge läkare som har missuppfattat sin roll.
Det jag vill med den här artikeln är att vården för de ofrivilligt barnlösa radikalt börjar förändras i allmänhet - och på universitetssjukhuset i Linköping i synnerhet.
Ramona Fransson