Märkligt att teveprogram som lyfter fram gammal skåpmat kan vålla sånt uppseende. Men det beror väl på Janne Josefssons brutala stil som går ut på att döda och inte på att informera.
Hur som helst verkar det som om alla välmenande tyckare som dykt upp i programmets kölvatten tror att Ohly missförstått kommunismen, att han är dåligt informerad, att han egentligen är en demokrat. Bara han får klart för sig vad kommunismen stod för så gör han avbön och partiet blir ett normalt parti på vänsterkanten.
Men Ohly och hans vänner blev kommunister inte trots utan därför att Lenin/Stalin var de de var. Det fria demokratiska samtalet uppfattar han som tröttsamt kackel. Det tar tid och leder ingenstans. Folk i allmänhet begriper ingenting och har ingen överblick. Bara de insatta vet och kan. Dessa ska utforma reglerna. De som inte följer dem måste åtgärdas på olika sätt tills de lyder. Lyder de inte ändå blir det väldigt synd om dem.
Antagligen finns det kommunister som omvänts till demokratin, men om de gjorde det efter murens fall bör de ses med misstro. Omvändelse under galgen eller för karriärens skull är ingen riktig omvändelse. Skulle Putin kunna axla Stalins mantel (vilket han hoppas) kommer omvändarna att omvändas igen.
Att kommunismens hårda kärna i Sverige kallar sig demokrater beror förstås på att de har en högst personlig definition av ordet demokrati. Demokrati är detsamma som arbetarklassens hegemoni. Arbetarklassen i sin tur är den del av det arbetande folket som vill förstatliga samhällets resurser och avskaffa den privata äganderätten. Politiska val ska ske enbart med kandidater som godkänts av nämnda arbetarklass. Bara så kan "demokratin" garanteras.
Därför kan Ohly förklara sig vara både demokrat och kommunist. George Orwells totalitära regim i boken 1984 byggde sin makt på att nyckelord fick helt nya, ibland motsatta betydelser: "Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka." Ohly instämmer glatt: kommunism är demokrati.
Varför har demokrater så svårt att förstå att kommunister (och fascister) tänker och känner på ett helt annat sätt än normala demokrater? I Sverige och andra länder har alltid en tjugondel av befolkningen röstat på hårdföra kommunister, och antagligen finns det en lika stor del antidemokrater på högerkanten. Hade det funnits ett välorganiserat fascistiskt parti skulle också det ha haft en stadig förankring i väljarkåren på cirka fem procent.
Det är inte alls fråga om oupplysta människor. Att gilla Lenin, Mao och Castro är inget missförstånd från deras sida. De tycker det är bra med starka män som håller tummen på ögat på den kacklande allmänheten. De skulle vilja se en sådan utveckling i Sverige också. Det är inte konstigare än att det inom religionen finns läror som utesluter prövning och samtal, som enbart bygger på predikan av det förment sanna ordet. En auktoritär ledning betraktar församlingen eller befolkningen som omyndig. De som attraheras av auktoritära läror --förutom maktgalningar -- söker bot för sin osäkerhet, önskar sig tydliga och begripliga normer. De vill slippa fundera över rätt och fel. De köper ett färdigt koncept, det blir enklast så.
Vi kommer aldrig att få ett samhälle där alla ansluter sig till ett västerländskt demokratibegrepp. Det är heller knappast önskvärt. Demokratin mår bäst när den står under debatt. Därför är det inte helt lyckat när välmenande demokrater tror att vänsterpartiets ledning och dess ungdomsförbund är offer för något slags missuppfattning. Den senaste partikongressen var en frän uppgörelse mellan kommunisterna och mer demokratiska sinnade partimedlemmar som slutade med att de senare förlorade. De i egna ögon "sanna demokraterna" vann stort.
Att regeringspartiet fortsätter att stödja sig på ett totalitärt parti är en skandal som tyvärr är begriplig eftersom Göran Persson sätter makten framför det politiska innehållet. Men det är naturligtvis omöjligt att acceptera.