Jämställdhet har varit ett viktigt politiskt mål i Sverige under lång tid. I början av juli månad kom Delegationen för jämställdhet i skolan med en rapport, som visade att könsskillnader i studieval och i skolprestationer i stort sett är oförändrade jämfört med 1960-talet. Det kan upplevas som nedslående med tanke på den omfattande diskussion som förts samt att det ändå lagts ner en hel del arbete på att bryta upp de rådande könsmönstren. Men det visar samtidigt på hur starkt förankrade dessa är i skolan och i samhället.
Det är fortfarande klara skillnader i studieval mellan flickor och pojkar. Endast ett fåtal nationella gymnasieprogram har en jämn könsfördelning. Flickornas betyg är dessutom i genomsnitt 10 procent högre än pojkarnas. Forskning om orsakerna till skillnader i prestationer och attityder till skolan har som förklaring eller hypotes att det inte är förenligt med ett maskulint beteende att anstränga sig i skolan. Man vill inte gärna bli kallad för plugghäst.
Att anstränga sig skolan är däremot mer accepterat bland flickor. Trots att pojkar i genomsnitt presterar sämre i skolan än vad flickor gör så kompenserar de uppenbarligen detta senare i livet genom andra egenskaper, eftersom de får högre lön och bättre positioner i samhället än vad flickorna får.
Det har åtminstone varit så i det industrisamhälle som vi har lämnat bakom oss. Hur det blir i det nya kunskapssamhället får vi se. Men det skulle förvåna om det inte skulle göra utslag att kvinnor tar för sig mer av utbildning än vad män gör. Två tredjedelar av de studerande vid universiteten är i dag kvinnor.
Strukturen i samhället ger i dag i kvinnorna en underordnad ställning på många områden. I framtiden kan detta komma att ändras. Men det viktigaste är dock att varje individ kan få utvecklas efter sina förutsättningar och intressen och inte begränsas i sin utveckling av de förväntningar som traditionella könsmönster ställer.
Delegationen för jämställdhet i skolan pekar på att jämställdhet är ett kunskapsområde och att det som andra behöver utvecklas med ny kunskap. Det finns sedan 5-6 år utbildade genuspedagoger i förskolan och i skolan och de gör ett mycket bra arbete med att öka kunskapen och medvetenheten om genusperspektivet. Men vi behöver gå vidare i detta arbete. Jag tror inte att bilden av situationen i Linköping avviker från den i riket.
Det passar därför bra att Linköpings kommun avser att lämna in en ansökan till SKL om att få del av de medel för jämställdhetsintegrering som finns att söka där. Genom dessa ges möjlighet att genom en bred utbildningssatsning höja kunskapen och medvetenheten om jämställdhet och genus hos politiker och chefer i kommunen, inte bara inom förskola och skola utan också inom omsorg och annan kommunal verksamhet.
Bengt Olsson