När man läser Niclas Ericssons "Eftertänkt" på ledarplats i Corren den 31 dec 2007 om de apatiska flyktingbarnen, inser man snabbt att skribenten måtte ha missat större delen av den debatt som fördes huvudsakligen 2005 om dessa barn. Niclas Ericsson tycks ha stannat vid det mantra som dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg ständigt upprepade i debattens början: att dessa barn bara fanns i Sverige och att de sannolikt manipulerades av sina föräldrar. Resten tycks ha undgått honom.
Det visade sig nämligen mycket snart - tydligt även i media - att detta var ett internationellt fenomen och att Sverige således inte var vare sig det första eller det enda land där företeelsen dök upp. Det fanns redan då gedigen erfarenhet i andra delar av världen. Det visade sig likaså vara välkänt att det inte syntes handla om manipulerande föräldrar utan om de extrema upplevelser dessa barn och deras familjer haft före och under flykt, i kombination med pressen av en långvarig och mycket påfrestande ovisshet i frågan om asyl.
Nog så riktigt påpekade man i Ekot i mellandagarna, att det starkt minskade antalet apatiska flyktingbarn i vårt land torde bero på att så många av de i Sverige asylsökande barnfamiljerna på senare tider fått uppehållstillstånd och därmed erhållit en basal trygghet i tillvaron - det senare en springande punkt enligt 2005 års debatt.
Man bör tänka sig för innan man utan fast grund skuldbelägger föräldrar som aldrig skulle drömma om att manipulera sina barn, dessutom så hänsynslöst att de försvinner in i apatin, föräldrar som redan upplevt så stora svårigheter att de flesta av oss vanliga svenskar inte ens kan ana det. En god idé skulle därför kunna vara att se till kontentan av den kompletta debatten, innan man publicerar sina slutsatser.
Helt i linje med Niclas Ericssons önskemål skulle då, med alla kort på bordet, kampen för flyktingars rättigheter lättare kunna fortsätta med helöppna ögon, och en ökad möjlighet "att förena empati med kritiskt tänkande" skulle erbjudas.
Birgitta Alinder
Corren svarar
Nej, Birgitta Alinder, den upphettade debatten kring de apatiska flyktingbarnen har inte undgått mig. Men i slutändan kunde det varken bevisas att något flyktingbarn simulerade apati - eller motsatsen, att inget barn simulerade. För hur skulle man egentligen kunna bevisa något sådant?
De kritiska frågor som ställdes var dock relevanta - oavsett det upphetsade tonfallet hos dem som hävdade att det var fullkomligt otänkbart att någon manipulation förekom.
Det är ännu tydligare i dag när antalet apatiska flyktingbarn gått från 410 år 2005 till en handfull.
Kan det ha varit så att många flyktingfamiljer för två år sedan trodde att det hängde på hur dåligt barnet mådde om de skulle få stanna i Sverige eller inte? Och att det bidrog till den explosionsartade utvecklingen av barn med dessa symptom från runt 2003 till 2005?
Jag tror tyvärr det. Och min poäng är att även barnen vinner på att vi ställer oss dessa frågor.
Niclas Ericsson