Beslutet av Linköpings socialnämnd att inte bevilja förnyat medgivande till makarna Siesjös ansökan om adoption synes omänskligt och illa underbyggt (artikel i Corren den 19 juli).
När man adopterar ska man först godkännas av de sociala myndigheterna i den egna kommunen. Ett medgivande gäller endast i två år, därefter måste det förnyas.
En ansökan via en svensk adoptionsorganisation sker därefter till ett land, där man måste godkännas en andra gång enligt givarlandets krav och regler. Man prövas därför i viss mån två gånger, först enligt svenska regler, sedan enligt givarlandets regler.
Folkrepubliken Kina är i dagsläget det i särklass största av givarländerna. Till för något år sedan hade Kina de mest generösa reglerna, men sedan något år har Kina skärpt kraven på dem som önskar bli föräldrar till deras föräldralösa barn. Man har också infört regler som gjort att den inhemska adoptionen stimulerats. Det säger sig själv att inhemska adoptanter kommer före utländska. Detta har gjort att utländska adoptanter nu fått en kötid på flera år. Två års medgivande är därför för kort, men efter ett förnyat medgivande har man kvar sin plats i kön. Makar som en gång beviljats ett medgivande borde därför så länge de uppfyller givarlandets krav kunna få ett förnyat medgivande.
Kineserna tillåter i dag att makar som är max 50 år gamla får ansöka om adoption. Man utgår från makarnas ålder vid ansökningstillfället, inte åldern vid tiden för verkställigheten. Makarna Siesjö uppfyller alltså med god marginal kinesernas ålderskrav, men inte Sveriges. När man talar med svenska socialsekreterare om det tilltänkta landets regler verkar de ibland fallna från skyarna. Man har låg, eller ingen kunskap om givarländerna, eller deras villkor. Varför inte låta givarländernas villkor gälla också i Sverige om man en gång konstaterat att ett par makar uppfyller elementära krav för att få adoptera?
Oavsett hur en svensk kommun ställer sig blir det ändå givarlandets regler som är avgörande i slutändan och i detta fall uppfyller det aktuella paret givarlandets regler. I en situation som denna borde det därför vara möjligt att låta dem få det slutliga avgörandet, i vart fall om det endast handlar om ålder.
Av tjänstemän och politiker krävs "bara" att kunna lyfta blicken en aning för att bli varse världsläget på området och i en övergångssituation förlänga ett tidigare givet medgivande, all den stund personerna uppfyller givarlandets krav. Skälen för en anpassning till världsläget och andra länders regler synes i mina ögon betydligt tyngre än de skäl som anges för ett nekande. Ingen vet var den övre åldergränsen bör ligga, därav ingen lagstadgad utan bara rekommenderad övre gräns. Om då ett givarland gjort en annan bedömning än Sverige torde detta lands bedömning vara lika god som vår. Är det omöjligt att tänka sig att exempelvis kineserna kan vara klokare än vi i en fråga som denna?
Björn Nordling