De senaste försvarsbesluten har haft ett gemensamt mål: Att minska Försvarsmaktens fasta kostnader genom att lägga ner förband i framförallt grundorganisationen, regementen, flottiljer och marinbaser.
För tio år sedan hade armén 12 brigader, Flygvapnet 16 stridsflygdivisioner om cirka 250 flygplan och marinen 12 ubåtar och en mängd robotbåtar och korvetter. Hemvärnet siktade på 100 000 soldater. Kostnaderna var omkring 40 miljarder kronor.
Tio år senare är försvarsbudgeten 37 miljarder, vilket i 1998 års penningvärde skulle vara 32 miljarder. Försvarsmakten har totalhavererat. Alla de resurser som skulle frigöras genom förbandsnerläggningar har snarare ätit av de övriga.
I mitten av 1990-talet gick 50 procent av förbandsbudgeten till verksamheter som övningar och ammunition. Resterande gick till fasta kostnader som löner och lokaler. 2008 har de fasta kostnaderna på förbanden skjutit i höjden. På mitt förband uppgår de till 84 procent. Endast 16 procent går till verksamheter som skattebetalarna förutsätter att Försvarsmakten sysslar med. Varför ifrågasätts inte dessa orimligheter? Hur kan armén tvingas gå från 400 000 man till 8 000 man på ett decennium?
Man kan utan tvekan konstatera att Försvarsmakten inte har möjlighet att rå på de fasta kostnaderna eftersom dessa till stor del ligger utanför de delar av budgeten man får råda över.
Sedan 2001 har tre fjärdedelar av förbanden lagts ner. Rimligtvis borde detta ha gett resultat i form av besparingar genom minskade lokalkostnader. Verkligheten är att från 2001 har lokalkostnaderna minskat från 2,3 till 2,1 miljarder kronor, en minskning på 9 procent. Sanningen är att statliga Fortifikationsverket tar lika mycket i hyra för ett regemente som danska försvarets samlade lokalkostnader. Det danska försvaret kommer dessutom vara större än det svenska efter de föreslagna nerläggningarna.
Även inom Försvarsmakten interndebiteras det hejdlöst. För min enhets internetdator som är sju år gammal och knappt användbar betalas årligen 18 000 kr till Försvarsmaktens Logistik. Till vilken nytta?
Försvarsmaktsledningen måste ställa krav på att få dessa fasta kostnader åtgärdade av dem som har befogenheten - regering och riksdag. Vad är det som krävs för att Sverige ska få ett fungerande försvar för de 37 miljarder som årligen anslås? Det är i alla fall hög tid att ta ett rejält omtag i försvarspolitiken.
Carl Bergqvist