Vem ska ha privilegiet att strosa utmed en strandkant, kanske se spåren efter bäver, glimten av en kungsfiskare, kika på grodyngel och visa för barnen eller doppa tårna?
Svenska Naturskyddsföreningens svar är alldeles självklart: Alla. Rätten till stränderna är vår gemensamma rikedom -- och ansvar. Det är en viktig del av allemansrätten som alla svenskar har all anledning att vara stolta över.
Vi i Svenska Naturskyddsföreningen har under lång tid med stigande oro sett hur skyddet för stränderna urholkats genom att många kommuner alldeles för generöst, och dessutom felaktigt, ger dispens så att stränderna bebyggs och exploateras.
Tillämpningen av lagen måste skärpas. Det krävs i dag enligt lagen särskilda skäl för att kommunen ska kunna ge dispens. Samtidigt finns det kommuner som tycks tro att det, tvärt om, krävs särskilda skäl för att inte ge dispens. Det innebär i praktiken att allemansrätten urholkas och stränderna privatiseras.
På senare tid har diskussionen handlat om att en uppluckring av strandskyddet är viktig för lokala näringsin-tressen. Att få möjlighet att bygga hus och bo strandnära skulle kunna locka fler storstadsbor att flytta till glesbygden. Men för de flesta som byter bostadsort är arbetstillfällen och service avgörande. En vacker natur och närmiljö med lättillgängliga stränder är däremot en viktig livskvalitet som gör att många stannar i en trakt, även om det är ont om jobb och samhällsservicen försämras.
I diskussionen om att utveckla landsbygden måste det ändå vara viktigast att utveckla möjligheterna för de människor som bor där. Det är en angelägenhet för samhället att slå vakt om stränderna så att alla ska ha möjlighet att njuta av friluftslivet nära vatten och för att skydda viktiga livsmiljöer för växter och djur.
Antalet dispenser från strandskyddsbestämmelserna har ökat sedan kommunerna fick möjligheten att, genom delegation från länsstyrelserna, själva fatta beslut i dispensärenden. Antalet dispenser är särskilt stort i vissa kustkommuner. Hur lagens bestämmelser tillämpas i dag är alltså ett av de största problemen. Varken länsstyrelser eller Naturvårdsverket har tid eller möjlighet att följa upp och överklaga ärenden i den omfattning som de borde.
Det nu liggande förslaget på strandskydd lägger ytterligare ansvar på länsstyrelserna bland annat genom förslaget om så kallade områden för glesbygdsutveckling. Vi förstår inte hur kommuner med begränsade resurser och bristande kompetens på ett tillfredsställande sätt ska ha möjlighet att utreda och lägga förslag till glesbygds-områden med tillräcklig hänsyn till friluftsliv och biologisk mångfald. Och hur ska länsstyrelserna kunna granska och godkänna områden om de inte tillförs ytterligare resurser?
Vi anser att det finns stor risk att de nu föreslagna ändringarna i praktiken kommer att leda till en ytterligare försvagning av strandskyddet, tvärtemot lagens grundläggande mening och utan att man till fullo sett de långsiktiga konsekvenserna.
Utan garantier för att det blir en skärpning av tillämpningen och en förstärkning av länsstyrelsernas resurser för att granska och överpröva dispensbeslut, säger vi nej till det reviderade förslaget. Det finns många andra sätt att stödja glesbygdens utveckling som gynnar både de boende och naturen. Privata bryggor gynnar en liten exklusiv grupp. Att utveckla ekoturism med fiske, paddling och andra upplevelser i levande strandmiljöer gynnar åtskilligt fler.