I Östergötland befinner sig en majoritet av somalierna i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Det här innebär att flertalet av dem är exkluderade från inkomstbaserade trygghetssystem som arbetslöshetskassa och hänvisade till ett ibland livslångt beroende till försörjningsstödets inkomstprövning.
Det är vida känt att lågutbildade och oerfarna arbetstagare i varierande utsträckning missgynnas av arbetsmarknadens karaktärisering i Sverige. Somalier tycks vara en grupp som återfinns i skalans yttersta kant. På sikt kommer exkluderingen av ungdomar och invandrare belasta finansieringen av välfärdsstaten, utöver det riskerar acceptansen för en fortsatt frihetlig invandring att sina.
Somalia är ett land i kris där många av landets institutioner satts ur spel. Därför är det inte konstigt att ett stort antal av de somaliska flyktingar som kommer till Sverige saknar formell utbildning. Hög arbetsvilja och låga krav torde emellertid räcka för att bli anställningsbar. Detta till trots förvärvsarbetar bara en femtedel av den arbetsföra populationen somalier i Östergötland.
Någon kanske vill hävda att kulturella aspekter och snedvridande integrationsprogram underminerar anställningsbarheten, men det är en mycket liten del av förklaringen. Naturligtvis är även somalier fullt kapabla till förvärvsarbete, att hävda annat vore löjligt.
Problemet bör i stället hänföras till det starka anställningsskydd som den etablerade arbetskraften åtnjuter, samfällt med de höga lönegolv som formuleras genom kollektivavtal. Kombinationen definierar en mycket hög tröskel in på arbetsmarknaden, att komma över denna är svårt för de som saknar arbetslivserfarenhet och näst intill omöjligt för de som anländer till Sverige utan formell utbildning.
Hitintills har arbetsmarknadens parter, som formulerar kollektivavtalen, visat sig oförmögna att se till andra än den egna intressegruppen. Det här utesluter en stor andel av Östergötlands somalier och många ungdomar. Kollektivavtal är med andra ord inte för de fattiga.
Varken arbetsgivare eller arbetstagare ska behöva tvingas in i kollektivavtal. Fackliga blockader och sympatiåtgärder mot arbetsgivare som inte tecknat kollektivavtal är förlegat, konfliktreglerna bör formuleras om.
Vid förekomsten av individuella anställningsförhandlingar möjliggörs en flexiblare arbetsmarknad inom vilken lågutbildade och oerfarna arbetstagare är välkomna. På det sättet kan somalier och andra marginaliserade grupper själva förhandla med arbetsgivare, då räcker låga krav och hög arbetsvilja långt.
Med sänkta trösklar möjliggörs en större andel sysselsatta ungdomar och invandare, vilket är avgörande för att upprätthålla en fungerande välfärd.
Hans Westerberg