Ola Sigvardsson är i sin krönika (27 februari) helt för Ostlänken. Han är dock tveksam om det går att argumentera för Ostlänken som ett enskilt regionalt projekt.
Jag delar uppfattningen att det är viktigt att påpeka att Ostlänken är första etappen på en nationell lösning den så kallade Europakorridoren med höghastighetsspår hela vägen ner till Skåne och ett stickspår mot Göteborg. Ostlänken kan liknas vid den framgångsrika satsningen på Öresundsbron. Den har fått en oerhört positiv regional påverkan samtidigt som de nationella fördelarna bidrog till att det gick att få gehör för projektet i Sverige.
Anledningen till att man bör inleda utbyggnaden för höghastighetståg just mellan Linköping och Stockholm är det är den järnvägssträcka i Sverige som är hårdast belastad av både tåg och passagerare. Järnvägen är här redan överbelagd!
En enskild sträcka som är särskilt överbelastad är Linköping - Norrköping. Det är svårt att förstå att beslutsfattarna i dessa båda samarbetande städer inte redan har tagit initiativet till att inleda en utbyggnad av spåren här emellan för att förbättra pendlingsmöjligheterna inom Fjärde Storstadsregionen. Något som skulle ge direkta positiva effekter på de båda kommunernas ekonomi. Utbyggnaden är kostnadsberäknad till mellan 4 och 5 miljarder kronor.
Ett sådant initiativ skulle understryka seriositeten i kravet på en utbyggnad av spårtrafiken och också tvinga fram statliga pengar. Linköping och Norrköping skulle då också kunna komma igång med byggandet av respektive resecentrum, som i längden förmodas bli synnerligen lönsamma projekt.
Som en ytterligare spin off på detta skulle norrköpingsborna få en kraftigt förkortad restid till Linköpings flygplats, vilket äntligen skulle kunna leda till att den infekterade flygplatsfrågan skulle kunna lösas.
ROLF ERICHS, PR-KONSULT