I hela landet pågår arbete för att säkra och lyfta fram de väg- och järnvägsprojekt som fysiskt faller in under den regionala geografin. Här i Östergötland lägger vi ned stor kraft på detta.
Angelägna projekt är bland annat Ostlänken, det så kallade Norrköpingspaketet, riksväg 50/32 och E22 med förbifart Söderköping. Staten signalerar att vi lokalt ska vara med och betala stora delar av projekten i Östergötland. Samtidigt påbjuds också att Mälardalsregionen och Östergötland ska vara med och finansiera den utökade tåginfarten i Stockholm, den så kallade citybanan.
Vägverket och Banverket ska första halvåret i år revidera nuvarande 12-årsplan och även presentera en ny för perioden 2010-2019. De medel som finns avsatta 2004 får räknas upp med en procent samtidigt som kostnadsfördyringen är 15-20 procent, vilket motsvarar 20 miljarder. Det innebär att åtskilliga projekt kommer att tas bort. Kommer exempelvis Ostlänken att klara denna prövning?
Statens agerande gör mig bekymrad. Ostlänken är 15 mil på den nya Södra stambanan och en del av den så kallade Nordiska triangeln och Europakorridoren ned mot kontinenten. Denna ryggrad i järnvägen i Östergötland har nu gått i kapacitetstaket. Även om Getingmedjan i Stockholm är i särklass är detta inte någon enstaka företeelse utan snarare ett växande systemfel.
Ostlänken är således inte ett östgöta-/sörmlandsprojekt för snabba pendeltåg mellan Stockholm och Linköping utan en del i ett oerhört viktigt framtida modernt och snabbt kommunikationsstråk i en betydligt större geografi.
Staten borde därför ta sitt ansvar och stärka grundstrukturen. Det som i första hand bör falla på oss är att säkra att statens långsiktiga satsningar omsätts så snabbt som möjligt. Staten ska bland annat kräva snabbhet hos oss med att planera och förbereda för nya resecentrum i Norrköping och Linköping (de bägge kommunerna har förklarat sig beredda gå in kraftfullt).
Ett annat exempel är vägförbifarterna Motala och Vadstena, som visserligen kommer att innebära en förbättrad miljö i kommunerna, men där nuvarande trafikproblem är orsakade främst av nationell tung trafik som passerar igenom vår region. Även här borde staten ta det nationella ansvaret, avsätta medlen och gå igång med byggnationen.
Statens hantering av infrastrukturen verkar sitta i väggarna i Stockholm efter år av socialdemokratiskt styre. Staten tar kostnader för infrastruktur direkt i sin årliga budget, även om livslängden skulle vara 50 år för ett projekt. I stället borde staten sätta egna eller upplånade medel som avskrivs under livslängden.
Den årliga kostnaden för staten skulle sannolikt inte öka. Däremot skulle många angelägna väg- och järnvägsprojekt kunna starta mycket tidigare, till gagn för regionförstoring (bland annat större arbetsmarknader), bättre miljö och färre trafikdödade.
Den nya borgerliga regeringen borde nu ta tag i detta - vilket jag också framförde i samband med infrastrukturminister Åsa Torstenssons besök i Östergötland i förra veckan.
Jag efterlyser en aktiv, strategisk och sund statlig infrastrukturpolitik. Det är inte allra minst viktigt för oss här i norra Europa med de tidsavstånd näringslivet har till konkurrenterna och marknaderna på kontinenten.
När järnvägen byggdes ut i Sverige på 1800-talet så lånade kloka politiker upp medel för detta i utlandet. Återbetalningar gjordes långt in på förra århundradet. Varför inte ta efter detta när nu dessutom statens överskott ökar. Satsningar i goda väg- och järnvägsprojekt har vi nytta av i dag, men också under mycket lång tid framöver.
Jan Owe-Larsson