Att ta heder och ära av alla politiker är en lika kär som vanlig sysselsättning nu för tiden har jag förstått. Folk misstror våra folkvalda, öser ur sig beskyllningar om än det ena och än det andra. Det gäller såväl proffsspolitiker på riksnivå som fritidspolitiker i kommun och landsting.
För egen del har jag aldrig haft ett politiskt uppdrag, bara ett yrkesmässigt uppdrag att granska folkvalda, som åtagit sig att fatta beslut för min och alla andras räkning. Det betyder att analysera och kritisera när det är befogat.
Men kritisera är en sak. Att dra alla politiker över en kam och utnämna dem till, om inte precis skurkar, så åtminstone några lite skumraskfigurer, som inte har annat än egen vinning (pengar, makt, förmåner) i tankarna är någonting annat.
Attityden bottnar ofta i, har jag konstaterat, otaliga samtal och diskussioner, att folk är förbannade över att det har tagits beslut som missgynnar just dem och deras intressen.
Det är intressant med denna relativt nya föreställning om demokratin, den som går ut på att allas önskemål och behov går att tillfredsställa. Tala om tulipanaros.
Nog finns det anledning till någon liten eftertanke. Vem som helst med möjligheten att ha mer än en enda tanke åt gången i skallen måste inse att det som är till fördel för mig kan vara till nackdel för någon annan. Och vice versa, förstås.
Nej, demokrati är inte, och kan aldrig bli, ett system där varje enskild individ tillfredsställs i alla de avseenden där samhället är inblandat. Jag har vid flera tidigare tillfällen särskilt lyft fram hängivna fritidspolitiker, som avsätter tid och energi för att, utan mer än en ringa skärv som ersättning, vara med och leverera beslut som är nödvändiga för att samhället över huvud taget ska fungera.
Med det bottenlösa förakt som många numera visar för den här gruppen, är risken stor att den nuvarande trenden, med skrämmande lågt intresse för politiska uppdrag bara fortsätter. Till sist finns det kanske bara liten, liten skara kvar. Hur ska det då gå att få fram beslut om nybyggnation, om gatureparationer, om fler platser i äldrevården och så vidare?
Rikspolitikerna som jobbar på heltid och avlönas därefter får förstås skäppan full betydligt oftare än fritidspolitikerna. Vilket parti de tillhör spelar ingen roll. De bevakas hårdare än en trippelmördare på en fångvårdsanstalt och gör de minsta lilla misstag är det klippt.
Med detta vill jag absolut inte ha sagt att politiker inte ska vara under lupp. De har accepterat ett folkligt mandat och det ska granskas noga att de uppfyller de krav som detta medför. Men på senare år har synandet av makthavarna ibland blivit närmast patetiskt. Vilken liten synd eller underlåtenhetssynd som helst går att blåsa upp för att utmynna i högljudda krav på avgång eller åtminstone bildligen en neslig canossavandring.
Särskilt besynnerligt blir hackandet på politiker när det kommer från personer som frankt förklarar att de inte röstar. Det vill säga att de avstår från sin rätt att vara med och utse vilka som ska styra och ställa till det allmännas bästa.
"Det spelar ingen roll, politikerna struntar ändå i vad jag tycker", säger de obotfärdiga röstskolkarna.
Ja, det är klart att om man tror att någon enda makthavare kan lyssna på varje väljare och effektuera just hans eller hennes önskemål kan man inte bli annat än besviken.
Gärna kritik och nagelfarande med utgångspunkt från realistiska krav och förhoppningar. Däremot finns, enligt min mening, skäl att känna tacksamhet mot att det fortfarande finns människor som är villiga att ta på sig skitgörat att fatta beslut som hur de än vänder sig alltid är misshagliga för några.