Högskoleverket har i en kvalitetsstudie pekat på en del uppenbara brister i lärarutbildningen. Kritiken koncentreras dock bara runt ämnet pedagogik, vilket ur ett gymnasieperspektiv är alltför begränsat.
Gymnasieläraren måste inte bara ha god pedagogisk förmåga utan också tillräckliga kunskaper i respektive undervisningsämnen, och där ser jag i dagens system det större problemet. Det är framför allt den nedskurna ämnesutbildningen som oroar.
Sverige har en internationellt sett påtagligt kort gymnasielärarutbildning, och den senaste lärarutbildningsreformen med en ökad andel gemensamma undervisningsmoment för alla lärarkategorier har ytterligare drabbat gymnasielärarnas ämnesteoretiska utbildning.
Till detta kan läggas Högskoleverkets kritik av examinationsformerna, där användandet av hemskrivningar och grupptentamina alltmer har fått ersätta de traditionella provskrivningarna, som ju tydligare testar den enskildes kunskaper. Här är det lätt att se en koppling till det utbredda faktaförakt som på senare år har varit så tydligt i den svenska utbildningsdebatten. Slagordet har varit att "söka kunskap" i den falska tron att då faktakunskaper inte är viktiga. Att det ena förutsätter det andra torde för de flesta framstå som klart. Beaktas inte faktasidan är det stor risk för flumpedagogik.
Bidragande till de kritiserade "slappare" examinationsformerna kan, som i en debattartikel i DN (28/11) påpekades, tveklöst också vara systemet att antalet examinerade studenter direkt styr institutionernas ekonomi. Enkelt uttryckt: Släpps inte tillräckligt många igenom försvåras den ekonomiska situationen.
Högskoleverkets kritik av den svaga, ja nästan obefintliga forskningsanknytningen begränsas helt till det som kan kallas "undervisningsvetenskap", alltså den rent pedagogiska sidan av utbildningen. Problemet är dock även här minst lika stort inom gymnasielärarnas ämnesteoretiska del.
Det finns idag i de svenska gymnasierna endast en minimal, utdöende rest kvar av den en gång så stolta lektorsinstitutionen, det vill säga av lärare med en högre akademisk utbildning än grundexamen. Dessa lärare var disputerade eller licentiater och utgjorde inom sina ämnen en naturlig brygga mellan skolan och den högre utbildningen och forskningen.
Forskarutbildade gymnasielärare är numera en raritet, och vad det i förlängningen betyder för undervisningens kvalitet torde vara uppenbart. Orsakerna till lektorernas försvinnande från gymnasierna är flera, men en av de viktigare är utan tvivel den allt grundare ämnesteoretiska utbildningen, vilken får till följd att dagens lärarstudenter sällan hinner uppnå en sådan utbildningsnivå inom ett ämne, att forskning framstår som ett attraktivt alternativ.
Dagens gymnasielärarutbildning förmår inte att ge en tillräckligt god grund. Den ämnesteoretiska delen måste förstärkas och hela utbildningen från början inriktas mot just gymnasielärare.
Gösta Björn