I april i år föreslog civilutskottet för riksdagen att fatta ett viktigt beslut, som uppmärksammats förvånansvärt lite. Det handlar om länsstyrelsens tillsyn över kommunernas överförmyndarnämnd eller överförmyndare. Civilutskottet hade behandlat frågan efter att Riksrevisionen i en skrivelse riktat allvarlig kritik mot länsstyrelserna för bristande och ojämn tillsyn, samt uppmanat riksdagen att se till att kravet på årliga inspektioner återinförs.
Beslutet togs den 12 april och på Justitiedepartementet har man inte varit sena med att komma med förslag på förändring i förmyndarskapsförordningen.
Denna fråga är viktig eftersom den berör de svagaste grupperna i vårt samhälle; de som inte kan sörja för sitt eget väl och ve. Det kan handla om psykiskt funktionshindrade eller äldre som på grund av ohälsa har nedsatt kapacitet. Till dem utser rätten eller överförmyndarnämnden en god man eller förvaltare. Den person som blivit förordnad förvaltarskap förlorar sin rättshandlingsförmåga helt eller delvis och förvaltaren får rätt att ingå rättshandlingar för sin huvudmans räkning. Detta gäller inte för god mansskapet, men båda formerna är oerhört ansvarsfulla uppdrag. Att samhället har institutioner för att hjälpa dessa människor i vardagen är viktigt för att de ska kunna ha en dräglig tillvaro och den bakomliggande tanken är förstås att alla människor ska kunna få samma rätt trots nedsatt handlingsförmåga.
År 2004 fanns 88 000 personer med ställföreträdare, varav de flesta (ca 56 000) avsåg godmansskap på grund av hälsoskäl. Antalet personer i behov av förvaltare ökade till följd av bland annat psykiatrireformen på 90-talet. Förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet står under tillsyn av överförmyndaren. Det är alltså de som har hand om den löpande tillsynen. Enligt förmynderskapsförordningen har länsstyrelserna sedan 1995 rätt att med lämpliga tidsmellanrum inspektera överförmyndaren och granska dess register. Vad som avses med lämpliga tidsmellanrum har tolkats flexibelt av länsstyrelserna och många av dem har försummat att inspektera överförmyndaren på flera år. Därför måste vi ha en förordning med ett uttalat krav på granskning åtminstone vartannat år.
Dessutom visade det sig att mer än en tredjedel av de akter som länsstyrelserna granskade under 2004 hade brister som innebar att överförmyndaren inte följde de lagstadgade kraven och att den ekonomiska redovisningen ofta var undermålig. Riksrevisionens granskning visade dessutom att länsstyrelserna endast i mycket liten omfattning använt tillgängliga medel för att korrigera de fel som upptäcktes. Brister följdes inte upp inom rimlig tid och vidarebefordrades inte alltid till de ansvariga i kommunen.
Att stora brister förekommer i hur goda män och förvaltare sköter sina jobb, framkommer ibland när något skandalartat händer och vi tar del av det genom tidningarnas nyhetsrapportering. Därför är det av yttersta vikt att vi kan vara säkra på att regelbundna kontroller sker. Länsstyrelsernas tillsyn av överförmyndarna måste vara av sådan omfattning och kvalitet att rättssäkerhet och likabehandling för de enskilda med god man eller förvaltare kan säkerställas.
Vi har en handlingskraftig regering, som har visat att man tar problemet på allvar och redan kommit med förslag till ändringar i förmynderskapsförordningen. Dessa innebär bland annat att inspektioner i princip ska genomföras årligen, men i de fall där de på förhand framstår som obehövliga är det absoluta kravet på granskning vartannat år, samt att länsstyrelsen ska upprätta ett protokoll över inspektionen.
Den enskildes rättssäkerhet måste garantera i varje fall och minst av allt skall människor behöva fara illa för att inte myndigheter gör sitt jobb!
Yvonne Andersson