I Corren (10/8) kunde man läsa en ledare skriven av Maria B Hummelgren som heter Subjektiv fattigdom. I ledaren argumenterar Hummelgren för att fattigdom i Sverige inte finns, och tycker inte att det är något problem att barn i ekonomisk utsatthet stängs ute från allmänna aktiviteter, eller att deras barnbidrag går åt till att betala familjens hyra.
Hummelgren påstår att den så kallade fattigdomen i Sverige handlar om den enskilda individens egna val och prioriteringar. Att man mer eller mindre får skylla sig själv om man är fattig: "Men prioriteringar, synsätt, drömmar och andra omständigheter - ofta självvalda, ibland ofrivilliga - kan sätta käppar i hjulet".
Men fattigdom handlar inte om att en individ har fel prioriteringar. Det handlar om klass, strukturer, vilken politik som förs och hur de ekonomiska maktförhållandena ser ut i samhället.Fattigdom här i Sverige beror ofta på arbetslöshet. Och det är ingen självvald omständighet att till exempel få sparken för att ens arbetsplats ska läggas ner. Det är inte heller en självvald omständighet att tvingas leva på begränsad sjukpenning på grund av en utsliten rygg.
Det är i stället mer lämpligt att börja diskutera (och ifrågasätta!) den ekonomiska ojämlikheten i samhället. Vi kan titta på förmögenhetsstatistiken från år 2004. Den visar att den rikaste tiondelen i Sverige har 2 100 miljarder i förmögenhet, medan den fattigaste tiondelen istället har 200 miljarder i skuld (SCB). Klyftan har dessutom ökat på senare år.
Man kan således se att de ekonomiska maktförhållandena är gravt skeva även i Sverige. Några har hur mycket som helst medan andra lever under väldigt knappa förhållanden. Det behövs inga fler ledare om "subjektiv fattigdom". Det som behövs är en strävan efter social rättvisa, jämlikhet, riktig frihet och oberoende för alla.
Andrea Malesevic
Corren svarar:
Jag har inte påstått att fattigdom inte existerar. Jag säger att fattigdomen är subjektiv eftersom människor jämförs och jämför sig med andra. Är det fattigdom att inte ha råd att åka till Thailand? Nej, jag tycker inte det.
Jag har heller inte påstått att få sparken är en självvald situation. Det faller inom ramen för de ofrivilliga omständigheter som kan sätta käppar i hjulet för planer som man vill förverkliga, men kanske inte har råd med.
Därtill gör vi alla val i livet - positivt är att vi kan det - som tvingar oss till olika prioriteringar.
Maria Björk Hummelgren