Nu stundar biskopsval i Linköping. Biskopen är stiftets ledare och innehar makt inom den kristna kyrkan. Det är en, får man därför förmoda, åtråvärd tjänst för de som önskar göra karriär inom kyrkans fält. Men biskopsstolen ställer också krav på en rad personliga fallenheter och kompetenser: biskopen ska leda kyrkans arbete och därtill leda och inspirera stora personalgrupper och förtroendevalda. Hur går en sådan rekrytering till? Som Jacob Carlander och Lars Jagerfeldt konstaterar i en artikel i Corren den 22 april är det en omständlig process, där de som slutligen kandiderar har handplockats av en liten grupp. Man kan fråga sig varför en tjänst som denna inte tillsätts som i andra samhällssektorer. Varför avgörs inte valet av den sökandes egna meriter - och varför denna inbyggda passivitet från kandidaternas sida?
I avhandlingen Med lust och bävan: Vägen till biskopsstolen inom Svenska kyrkan under 1900-talet av historikern Ulrika Lagerlöf Nilsson läser jag att vid sidan av en närmast odemokratisk tillsättningsprocedur, finns fler aspekter som kan försvåra rekryteringen - själva den kristna teologin. Lagerlöf Nilsson finner att den lutherska kallelseläran har format ett särskilt förhållningssätt gentemot tjänstetillsättningar och chefskap. Kyrkliga ledare uttrycker sig på ett sätt som om de aktivt undviker ord som makt och karriär. Snarare talas i termer av den kristna kallelseläran: Den som önskar vara den andres herre bör också vara dess tjänare. Detta har dominerat biskopars tal kring den egna karriären. De har inte sökt befattningen. De har uppfattat sig sända, eller kallade. I bland har det varit lustfyllt, i bland fyllt med bävan. När Lagerlöf Nilssons källmaterial ställs samman framgår att ingen av 1900-talets biskopar offentligt uttryckte en strävan efter biskopsstolen. Däremot sin tjänstvillighet att tjäna. Denna retoriska tradition har format en tvingande logik: För den som velat uppnå en hög position inom kyrkan har ett passivt förhållningssätt varit den enda framkomliga vägen.
Att döma av kandidaternas uttryckssätt vid den senaste utfrågningen står det klart att det här fortfarande gäller. Svaren var vitt formulerade, närmast luddiga. När den främsta styrkan framhölls vara att tjäna, framgår inte hur de tänker sig möta de krav om praktiskt arbete och ledarskap som väntar. Det här riskerar att allvarligt försvåra chefstillsättningen på en mycket viktig position inom kyrkan. Lagerlöf Nilsson finner det vara på tiden att koda om begreppen. Att undanhålla termer och begrepp som elit eller karriär är att också undanhålla tydlighet av kandidaterna kring frågor om tjänstens innehåll och tänkta utformning. Att våga tala i termer av handlingskraft - och makt - öppnar för kandidater att uttrycka sina ambitioner gentemot den presumtiva biskopsstolen. Kyrkan har en retorisk tradition att ta itu med.
Annika Sandén
Historiker, Linköpings universitet
Fotnoter:
Se Ulrika Lagerlöf Nilsson, Med lust och bävan. Vägen till biskopsstolen inom Svenska kyrkan under 1900-talet, Göteborgs universitet, 2010.