Socialdemokraterna framställer sig mer än gärna som ett arbetar- och folkrörelseparti, men det verkar inte gälla i Vadstena. I varje fall tycks inte deras främsta företrädare Tommy Palmqvist hysa några sådana värderingar. För honom tycks allt handla om pengar och lönsamhet. Någon tilltro till järnvägsvännernas ideella arbete har han inte.
De siffror som han nämner för upprustningsbehov och drift av järnvägen mellan Vadstena och Fågelsta hittar man ingen motsvarighet till i budgetar för andra museijärnvägar någonstans i landet. Det beror på att verksamheterna till största delen vilar på ideellt arbete samt sponsring av materiellt slag från Banverket och privata företag. Penningbidrag från kommuner, landsting eller staten är i regel en ganska blygsam del av omsättningen. Varför skulle det vara annorlunda i Vadstena?
Förra hösten anordnade museiföreningen WFJ och Vadstena kommun en studieresa till Anten-Gräfsnäs välrenommerade museijärnväg utanför Alingsås. Symtomatiskt är att Palmqvist och Socialdemokraterna lyste med sin frånvaro, medan (förutom minoritetspartierna) även Moderaterna med sitt kommunalråd Caroline Unéus i spetsen tog del av intressant och värdefull information. Likartat har förhållandet varit vid andra arrangemang kring järnvägen. I den mån majoriteten varit företrädd har det endast varit av Moderaterna.
Vad den kompakta oviljan att ta till sig information och ointresset hos Socialdemokraterna för järnvägen som arbetarkultur bottnar i är svårt att förstå. Det må vara att man misstror nördar i järnvägsföreningen, men Riksantikvarieämbetet, Länsantikvarien, Sveriges Järnvägsmuseum och Arbetets Museum borde man väl ändå lyssna på?
Museiföreningen WFJ har kämpat i många år med små medel, men ändå lyckats bevara järnvägen och hålla den vid liv. Utan oss hade allt varit borta. Om krisen haft något gott med sig är det att nya aktörer kommit in i bilden med de ekonomiska resurser vi har saknat. Och kanske är det som Moderaternas fullmäktigegrupp uttalade häromdagen (1/9) - att den ömsesidiga bristen på förtroende mellan WFJ och kommunledningen gör det nödvändigt att ett nytt partsförhållande kommer till stånd för att det ska bli en positiv utveckling av järnvägen.
När nu epoken WFJ går mot sitt slut får man verkligen hoppas att de nya privata intressenter som är villiga att ta över ansvaret för att bevara kulturarvet bemöts på ett seriöst sätt från kommunens sida. Ingen har begärt några nämnvärda ekonomiska insatser från kommunen, men om Tommy Palmqvist trots detta anser att kommunen inte har råd med järnvägen vill jag lämna ett konstruktivt förslag:
Sälj järnvägen för en krona till ekonomiska föreningen och/eller Thomas Kümmerling så är kommunen av med problemen. Så kan järnvägen bli byggnadsminne och bevaras i privat regi för framtiden.
Christer Brimalm