En gång i tiden tillverkade vi mediciner för att behandla sjukdomar. Nu skapar vi sjukdomar för att passa nya läkemedel. Alla metoder tycks vara tillåtna. En strategi är att låta någon annan än läkemedelsbolagen framföra budskapet. Vetenskapsjournalisten Inger Atterstam har i en uppmärksammad artikel (SvD 2007-01-09) visat hur bolagen överför mångmiljonbelopp till vad som synes vara oberoende patientorganisationer.
I ett uppmärksammat tevereportage i USA 1995 - "The Merrow report" - avslöjades kopplingen mellan läkemedelsindustrin och landets ledande ADHD - patientförening CHADD (Children and Adults with Attention Deficit Disorder). Med påkostade webbsidor, färgglada tidningar och ett omfångsrikt studie/informationsmaterial förmedlar läkemedelsföretagen via CHADD sin uppfattning till föräldrar, lärare, tidningar och politiker.
Budskapet lyder: Ett stort antal barn och vuxna har ett medfött livslångt "osynligt" funktionshinder. Orsaken är en kemisk obalans i hjärnan. Odiagnostiserade fall måste upptäckas. Mer resurser måste till. En missad diagnos omöjliggör en positiv utveckling. Dessutom naturligtvis: Medicin behövs för "optimal" behandling. Eventuella biverkningar är lindriga.
Sedan CHADD startade sin kampanj har förbundet tagit emot miljontals dollar i sponsorpengar. I flera västländer finns näst intill identiska förbund med samma budskap och med samma kampanj/utbildningsprogram. I Sverige har vi Riksförbundet Attention. Förbundet hävdar att det är obundet. Låt oss betrakta några av dess pressreleaser:
"Hundratusentals vuxna i Sverige har adhd - utan att veta om det" (Attention till Expressen 2006-01-31). Attention framför att ADHD handlar om ett "till att börja med är osynligt" funktionshinder, "om svårigheter att organisera, planera, hålla tider, koncentrera sig och anpassa sig till förändringar" (Attention 2004-09-28).
Attention anmäler Uppdrag Granskning (2005-06-07) till Granskningsnämnden för bl.a. "smutskastning". Orsaken är att programmet uttryckt kritik mot en forskare (som med Attention) intagit en nyckelroll i lanseringen av diagnosen ADHD/DAMP som ett medicinskt funktionshinder.
Attention försvarar en känd ADHD forskares domstolstrots och kallar handlingen "etisk och rakryggad" (Attention, Brev till Socialstyrelsens generaldirektör, 2004-11-16).
Attention skriver till "Hovet", "Förste Hovmarskalken" och "Socialdepartementet" m.fl. i syfte att förmå kronprinsessan och andra dignitärer att avstå från att delta i en kongress där sociologdocenten och DAMP - kritikern Eva Kärfve inbjudits att vara en av talarna.
Attention skriver till Skolverket och Socialstyrelsen med begäran att myndigheterna skall avskeda resp. de-legitimera undertecknad för att jag i media framfört kritiska synpunkter på Attentions och läkemedelsindustrins lansering av ADHD som ett medfött och obotligt funktionshinder (Attention 2006-07-12).
Attention påstår att den forskning man ville skydda från insyn handlade om patienter. Det stämmer inte. Forskningen handlade om försökspersoner - dvs. barn och ungdomar som varken fick veta sin diagnos eller fick ta del av den behandling som forskarna och Attention rekommenderar. När det gäller förstörelsen av forskningsmaterialet frånsäger sig den ledande forskare (som Attention försvarar) eget ansvar. Istället låter han sin hustru och sina underställda bära skulden. Attention prisar detta som "rakryggat" och ordnar insamlingar (med sponsorpengar?) för att betala dömda forskares domstolsböter och rättegångskostnader.
Kan vi lita på Riksförbundet Attention? Om du söker ett förbund med kopplingar till läkemedelsindustrin, som introducerar nya sjukdomsdiagnoser som är svåra att skilja från vardagssvårigheter och som selektivt rekryterar forskare med en odelat positiv inställning till medicinsk behandling* - då kan du lita på Attention.
Om du söker ett förbund som vill skapa en "ökad medvetenhet" (oro) för sjukdom, som överdriver sjukdomsförekomster och som lanserar en medicinsk behandling för svårigheter som tidigare ansetts tillhöra det normala livet - då kan du lita på Attention.
Men om du söker en organisation som upplyser om diagnostikens godtycke, om dess stigmatiserande följdeffekter samt om riskerna med den medicinska behandlingen - då kan du inte lita på Attention.
Nästan alla som misslyckas i livet kan få diagnosen. Symptomen tillhör det normala livet. Du hittar dem på nätet. Läkemedelsponsrade ADHD-föreningar tjänar som den förmedlande länken. Med stöd av Attentions kampanjer väntar nu hundratusentals personer med "osynliga" problem på "upptäckt" och diagnos. Objektiva test som bekräftar diagnosen saknas. Förekomsten som anges av experter varierar mellan "0,5 - 26 % "**. Samtidigt försummar vi att ge acceptabelt stöd till tiotusentals barn och vuxna med påtagliga och fullt synliga problem.
Goda sociala, pedagogiska, psykologiska insatser finns det behov av - särskilt till barn med den relationsproblematik som ADHD - diagnostiken beskriver. Låt oss skapa resurser för detta. Då måste vi ställa oss skeptiska till en okritisk nyrekrytering till gruppen funktionshindrade och till medicinska lösningar som svar på komplicerade samhällsproblem.
LEIF ELINDER