Jag är en nykomling i politiken. Precis som Jens Orback. Alldeles nyss var jag en journalist som kommenterade politiken utifrån, men nu är jag själv en del av politiken. Precis som Jens Orback.
Det mediala kollektiv som nu frossar i hans klavertramp med hästen var alldeles nyss hans egna kolleger.
Att ta steget från journalistik till politik kan vara avslöjande -- på flera sätt. Likheterna är stora mellan de två verksamheterna, men det finns också stora skillnader. På ömse håll har man också en tendens att klaga på den andra sidan: politiker gnäller på journalister som gnäller på politiker. Det är uppenbart att journalister och politiker lever i en märklig symbios, där ingen skulle klara sig utan den andra.
Hur har då min egen bild av politiken ändrats när jag lämnade journalistiken och tog klivet in i den? Jag minns fortfarande hur jag såg politiken utifrån. I likhet med många andra trodde jag att politik egentligen är ganska tråkigt. Kanske viktigt, men ofta tråkigt. Och för många är Europapolitik i synnerhet extra trist. Bryssel har blivit synonymt med byråkrati, obegriplighet och tristess.
Men i dag kan jag berätta en hemlighet. Jag hade fel. Ryktet om politikens tråkighet är betydligt överdrivet. Politik är ibland oerhört spännande.
De senaste veckorna har nog de flesta lagt märke till att Europaparlamentet finns och gör skillnad. Den italienska kandidaten till Europakommissionen Rocco Buttig-lione fick tummen ner av parlamentet och i måndags hade vi i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter vår utfrågning av hans ersättare, Franco Frattini.
Frattini var på flera punkter diffus och undvikande, på vissa frågor svarade han inte alls. När jag frågade om vilka åtgärder han var beredd att sätta in mot sexslavhandeln svarade han med standardmässig politisk känslosamhet: "Detta är upprörande, en skandal, alla måste sätta in alla krafter för att bekämpa ... och så vidare." Men han hade inga konkreta förslag.
Men på flera andra punkter överraskade han mig positivt. Hans entydiga försvar för den sekulariserade staten, för arbetet mot diskriminering och att han också uttryckte sig positivt om homosexuellas rätt till legaliserat sammanboende, om inte äktenskap.
Tveklöst är Franco Frattini en betydligt bättre kandidat än Rocco Buttiglione.
Men den viktigaste insikten jag har fått med mig av utfrågningarna i Europaparlamentet är ändå att vi skulle behöva ha liknande parlamentariska utfrågningar av ministerkandidater i Sverige. Förmodligen är det ingen idé som Göran Persson skulle gilla, men ingen makthavare gillar begränsningar av det egna maktinnehavet. Men den här formen av utfrågningar kan fungera som demokratins och rättsstatens kontrollmekanismer.
I dag utövas denna kontroll i Sverige i stor utsträckning av media, på gott och ont. Men här finns en viktig uppgift också för våra folkvalda.
En sak är hur som helst säker.
Hade vi haft den här typen av utfrågningar i Sveriges Riksdag hade Jens Orback aldrig blivit jämställdhetsminister. Med eller utan häst.