Ameer Sachet och Mona Rixon kritiserar i en artikel (31/7) vårdnadsbidraget som beskrivs som ett konsumtionsbidrag till rika kvinnor. Det är givetvis viktigt att kritiskt granska nya bidragssytem som föreslås, i ett samhälle där vi redan har problem med alltför spritt beroende av offentliga bidragssystem. Bidrag och subventioner tenderar att snedvrida människors beteende, vanligtvis på så sätt att de minskar incitamenten till ansvarstagande och arbete.
Anledningen till att vårdnadsbidraget trots detta kan vara en god ide är de snedvridningar som redan idag skapas. I en situation där normalinkomsttagare betalar nästan 60 procent av sina intjänade pengar i öppna eller dolda skatter måste båda föräldrarna i regel arbeta för att familjens ekonomi ska gå runt. Då finns oftast inte valet att stanna hemma med barnen. Eller att välja bort de i huvudsak skattefinansierade formerna av barnomsorg. Inom ramarna för detta system är det fullt rimligt att ge föräldrar viss ersättning om deras barn inte längre tar del av kraftigt subventionerad offentlig barnomsorg. Ersättningen balanseras av minskade utgifter inom barnomsorgen. Familjens roll i samhället stärks samtidigt som valfriheten ökar.
Sedan makarna Myrdals tid har framförallt socialdemokratin inspirerats av tanken på att uppfostran av barnen alltmer ska skötas av den politiska sektorn och allt mindre av föräldrarna. Det fanns rentav tidigare planer på att barnen i princip helt skulle uppfostras av offentligheten genom att bo i skolorna hellre än hos sina familjer.
Dessa socialistiska ideer verkar idag främmande, men har tyvärr inte helt försvunnit. Författarna till artikeln skriver att: "Valfrihet i socialdemokratisk vokabulär innebär att föräldrar kan välja både förvärvsarbete och barn." Är det verkligen rätt att valfrihet helt ska exkludera möjligheten för medborgarna att utmana systemet och stanna hemma när politikerna inte anser att de bör göra så? Detta tänkande är ett återfall till social ingenjörskonst, där politiker ser det som sin uppgift att i detalj styra medborgarnas liv. Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle?
Nima Sanandaji